Hösten och döden – en del av livet

Textstorlek:

Du har väl hunnit med allt som måste göras innan hösten kommer. För det gör den ju.

Det var Katastrof Katarinas barska röst jag hörde. Hon låter som en ständig påminnelse om att hon blivit surare och gnälligare och låter som Krösa Maja i Katthult.

Nu ville hon få mig att känna det som om hösten skulle vara världens undergång. Slutet. Döden.

Men jag är född i oktober och är en höstmänniska, som glatt sjunger: Lär mig du skog att vissna glad en gång som höstens gula blad, en bättre vår snart blommar.

Hur vet du att skogen vissnar glad? Pratar du med träden? avbröt mig Katastrof Katarina bryskt och brutalt.

Nästan generat berättade jag att jag har ett favoritträd, som jag brukar luta mig emot. Ja, faktiskt känna trygghet och ro hos.

Vi lär ju ha 80 procent av vår arvsmassa gemensamt med just tallarna. För mig är hösten inte en mörk katastrof utan en naturlig del av livets kretslopp.

Sett i det perspektivet är Livets mening ganska enkel. Meningen med livet är just liv. Hösten och döendet är en naturlig del i detta liv. Inte dess motsats. Det är det som är höstens predikan just nu för mig.

Våren och sommaren bär i sig en ton av vemod, en förvissning om vissnande och förmultning. Hösten bär med sig en ton av förvandling, fröet till förvandling och uppståndelse.

Det var kanske det som Karlfeldt syftade på med orden om Den vår den svage kallar höst.

För höstens predikan om förgängelsen och döden som en del av livet ger ett perspektiv på vad som är meningen, kanske inte med livet, utan i livet.

Det fick jag klart för mig när jag språkade med min far på hans födelsedag.

Visst är det väl lite roligt Ernst att fylla nittio år, sa jag till honom. Då tog han min hand, log och lyfte på det vänstra ögonbrynet och skrockade: Jo, visst.

Så blev han allvarlig, såg igenom mig och kramade min hand så det nästan gjorde ont och sa med sakta eftertryck: Men du ska veta att det inte är nödvändigt.

En skön hösthelg önskar dig…

Birger Sjungarård