1994 vann han guld på milloppet när intellektuellt funktionshindrade tävlade som demonstrationssport vid Paralympics i Lillehammer. Nu i samband med 70-årsdagen, släpps boken om parasportprofilen Nils-Peter Kling. Detta med titeln ”Att få komma till sin rätt - ”Klingens” resa från institution till prispall”.
För tre år sedan gick Nils-Peter Kling i pension från arbetet vid Hälla-förrådet i Falu kommun. Lugnet var hans arbetsplats under många år. Här hänger hans foto i den Hall of Fame som finns i den långa korridoren som sammanbinder Visitors Center till simhallen (och för de som tar hissen upp i hopptornet är han en av de VM-profiler som fått sin hand avbildad).
Även om han inte är där lika ofta numera så är det tydligt att ”alla känner Klingen” när vi slagit oss ner i restaurangen för att käka köttbullar. Och just den här dagen vill alla snacka om boken.
— Jag tycker att det är kul att prata med folk. Jag minns en gång när kungen var och hälsade på och jag visade honom förrådet uppe i Hälla. Han tyckte att jag var en bra kille, säger den vänlige och omtyckte ”Klingen”.
Biografin, med namnet Att få komma till sin rätt – ”Klingens resa från institution till prispall”, som släpps i dagarna är skriven av Anders Hansson. Där berättas historien om ”Klingen” som blev bortlämnad som barn. Han hamnade på institution där han växte upp, starkt medicinerad.
Träning istället för medicin
Gun Lindén såg i en tidningsannons att det söktes logi till en 16-årig kille som skulle gå på specialskola i Falun. Gun, som kom att bli Nils-Peters mamma, gick bort 2002. Nils-Peter bor nu hemma hos hennes dotter Kristina. Det var Gun som såg till att den starka medicinen bokstavligen spolades ner i toaletten och att denna ersattes med konditionsträning.
— Gun Lindén hjälpte mig så att jag kom på rätt köl. Hon hjälpte mig så att jag började åka skidor, kom med i en klubb som heter Falu IK och så kom jag med i landslaget och sen vann jag OS-guld, säger Nils-Peter Kling med värme.
På Paralympics i Lillehammer 1994 fanns klassen för intellektuellt funktionshindrade med som demonstrationssport, och ”Klingen” vann milloppet.
— Det var jättekul. Det var mycket folk som tittade och många kom fram efter loppet och gratulerade. Jag var väldigt trött när jag kom i mål och låg lika utslagen efter mållinjen som alla landslagsåkare. Nu är jag med och hjälper andra att ta sig in i landslaget, säger Nils-Peter Kling.
Författare till boken är Anders Hansson.
— Jag gjorde den första intervjun med Nils-Peter och Gun redan 1997. Då föddes tankarna kring att göra en bok om hans liv. Nu är vi äntligen framme. Det var väldigt viktigt att hela hans familj skulle vara med och godkänna texten. Om något skulle justeras så skulle familjen ha sista ordet och känna en trygghet i hela projektet.
– Boken är skriven på ett sätt så även de som tycker att det är jobbigt att läsa böcker ska kunna ha möjlighet att läsa den. Och eventuellt överskott av boken kommer att gå till att öka möjligheterna för intellektuellt funktionsnedsatta att få idrotta, säger Hansson.
Fanbärare på invigningen
1998 när Paralympics avgjordes i Nagano var det Nils-Peter som bar den svenska flaggan på invigningen. Fyra år senare skulle han ha tävlat i Salt Lake City, men klassen för de intellektuellt funktionshindrade ströks sedan det spanska basketlaget i klassen inte var intellektuellt funktionshindrade. Och sedan dess har alla intellektuellt funktionsnedsatta idrottare utestängts från Paralympics, utom de som tävlar i simning, friidrott och bordtennis.
— Vi skulle ha åkt till USA för att tävla i OS. Vi hade fått både kläder och skor, men precis innan sa de att det blir inget. Det var väldigt tråkigt, säger Nils-Peter som fortfarande åker en hel del skidor.
Men årets säsong fick ett abrupt slut sedan han föll under en hundpromenad och skadade handen.
— Men nästa år om Lina (kompisen med efternamnet Börjes som han tränar mycket tillsammans med) inte jobbar så ska vi åka Nattvasan tillsammans. Det vore riktigt kul, säger Nils-Peter Kling.