När Galleri Svarta Gran hade vernissage för utställningen Yrke: Fragmentariker av och med konstnären Berenice Hernández infann sig stora delar av kultureliten i Dalarna.
Konstnären själv var givetvis på plats och hennes lärare Mats Svensson från tiden på Leksands folkhögskola. Han hade samtal med sin Berenice runt verken och hur hon tänker när hon jobbar.
Gallerist Omid Massali och Petra Wåhlin Massali, inledde med att berätta att galleriet har en lista på 100 konstnärer de gärna vill bjuda in att ställa ut, men när de fick mer information kring Berenice Hernández skapande hamnade hon högst upp på deras önskelista. Det var uppenbart fler som hade henne på önskelistan med tanke på den strida strömmen av närvarade vid vernissagen.
William C, Woxlin, dramatiker och regissör inledde med att läsa dikten Fragmentarium av Werner Aspenström, vilken var den dikt som inspirerat Benenice till verken.
Regionrådet Elin Norén höll invigningstal om konsten och dess ställning i samhället, där Svarta Gran fick beröm för deras samtidskonst och konstdiskussioner.
Yrke: fragmentariker är en utställning av Berenice Hernández som utforskar teman kring rummets betydelse och den föränderliga naturen hos materiella strukturer, inspirerad av en dikt av Werner Aspenström. Genom en mångfald av konstnärliga medier, inklusive skulpturer, video, fotografi och performance, utforskar Hernández den sårbara karaktären hos det byggda och de rum vi bebor, i likhet med Aspenströms poetiska exploration av människans existens och världens skörhet.
I Yrke: Fragmentarie presenteras skulpturer som kombinerar keramik med andra material såsom papper och glasyr för att utforska idén om att soliditet är illusorisk och att allt är underkastat förändring. Dessa skulpturer fungerar inte enbart som statiska objekt utan snarare som levande modeller av arkitektur, ständigt föränderliga och eroderande över tid, vilket påminner om Aspenströms vision av tillvarons flyktighet.
En central parallell mellan Aspenström och Hernández är deras fascination för människans interaktion med och påverkan av rumsliga strukturer. Genom sina verk ger Hernández påminnelser om människans relation till instabila och flyktiga utrymmen, medan Aspenström genom poesin utforskar människans existentiella närvaro och flyktiga samspel med världen. Båda belyser den potentiella risken för kollaps eller förändring och utforskar frågor kring identitet och tillhörighet i en värld av ständig förändring.
– Nu sluts cirkeln, när Berenice och Mats åter möts, avslutar Omid Massali.