Landsbygdens plus

Textstorlek:
Annons:

Allmänhetens bild av hur saker och ting ligger till formas i dominerande utsträckning av våra massmediers beskrivningar.

Ett tydligt exempel är vad vi tror oss veta om den svenska landsbygdens situation.

Huvudspåret i den mediala landsbygdsberättelsen är att det, något förenklat, snart bara finns åldringar och snusiga älgjagande ungkarlar kvar ute i de röda stugorna.

Men verkligheten ser på många håll annorlunda ut. Beskrivningen av att till exempel unga människor med hög utbildning enbart väljer de stora städerna har faktabrister. Även landsbygden lockar högutbildade, visar nu forskning vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping.

Lite nedåt med tillgången på högutbildade ”lantisar” har det gått, men faktiskt inte på de senaste 15 åren. 1985 bodde 25 procent av de högutbildade på landsbygden. År 2000 hade procenttalet sjunkit till 20. Men därefter har andelen varit konstant.

Lina Bjerke, den forskare i Jönköping som ägnat de här frågorna sin uppmärksamhet, har studerat de personer som hade en minst treårig eftergymnasial utbildning från 2001 och tagit reda på var de närmare 100 000 akademikerna valt att slå ned sina bopålar. Fram har då tonat en mer blandad bild än den väntade. Visserligen har storstäderna fortfarande lockat de flesta, men det finns också vinnare bland landsbygdskommunerna.

Som förklaring till detta finns den frihet och den natur som landsbygden erbjuder sina boende. Bjerke pekar samtidigt på hur vissa landsbygdskommuner med framgång satsat på att bli vad hon kallar ”sovrumskommuner”, där folk vill bo på grund av boendemiljöns kvaliteter, ”fina hus och sjönära lägen”, men där de oftast inte arbetar.

Avgörande för att kunna lyckas med detta är, enligt Lina Bjerke, möjligheten att pendla mellan bostad och arbetsplats. Bjerke preciserar inte pendlingsformerna närmare, men hon måste rimligen inte bara tänka på pendling i kollektiva former, buss och tåg, utan också på förutsättningarna för att pendla med bil: vägarnas standard, drivmedlens priser, alternativa drivmedel utan straffbeskattning och så vidare.

I allt detta, som är så avgörande för landsbygdens fortsatta utveckling, är det förstås nödvändigt att politiken spelar med och visar god vilja i inte bara ord utan också handling. Frågan är dock vad för slags spelare den sittande regeringen egentligen är, med Miljöpartiet i laget, när det gäller till exempel bilpendling och strandskydd.

Annons: