Att ge är ju i mångt och mycket att få

Textstorlek:

Min man var ute och sprang på lunchen förra veckan. Plötsligt – som från ingenstans – hörde han hur någon ropade och frågade om han ville ha chips. Till saken hör att min man älskar, ja verkligen tokälskar, friterade potatisoblater! Ångande av svett såg han sig omkring och möttes av tre leende ungdomar och en gigantisk påse chips.

Min man tog en näve och fotograferade sedan de givmilda grabbarna. Kortet hamnade på sociala medier och där lät de positiva tillropen inte vänta på sig.

Vi har spånat, min man och jag, kring varför fotografiet och berättelsen om de givmilda grabbarna gillas på sociala medier. Kanske handlar det om vår önskan om hoppfullhet och positivitet i ett, i övrigt, ganska hårt klimat fyllt av egoism…

En härlig och inspirerande kvinna som jag följer på Instagram skrev här om dagen: Instead of asking ”whats in it for me?” ask ”How can I help you”. Översatt blir det något i stil med: Istället för att utgå från frågan hur något kan gagna mig, ska jag fråga hur jag kan hjälp andra.

Att ge är ju i mångt och mycket att få. När vi ger våra medmänniskor av vår tid, vår uppmärksamhet, vår omtanke, omsorg och kärlek – det är då vi får den största utdelningen. Jag tänker att vi ibland glömmer bort det vackra i att ge. Visst finns det ett ordspråk som lyder något i stil med: Rikedom är att kunna ge, utan att vänta något åter?

I höstas, under en dag i yogans tecken, ramlade jag över frågan: Hur ser du på dina gåvor?

Jag tycker det är en så oerhört fin – och framförallt viktig– fråga att ställa sig. Ju mer jag tänker på den, ju mer inser jag vilka otroliga gåvor jag har fått och får.

I ett första skede är det allt det materiella som mina tankar fastnar vid. Jag har tak över huvudet, vatten i kranen, mat att äta och kläder. Efter en stund inser jag att en större gåva, än allt det materiella, är alla underbara människor och fina relationer som jag har i mitt liv. All kärlek och värme. Ömhet och omtänksamhet. Det är stora gåvor!

Tar jag frågan ytterligare ett varv börjar jag tänka på gåvorna inuti mig. Den jag är; de egenskaper och kunskaper som jag besitter och känslan som jag sprider till mina medmänniskor. Det som gör att jag är jag. Där har vi essensen. Det viktiga – det riktiga.

Helgonet Moder Terese ska ha sagt: ”Det är inte storheten i våra handlingar, utan hur mycket kärlek som sätts in i dem som räknas.”

För mig är det starkt förknippat med mina innersta gåvor. Vad har jag att ge som kan komma mina medmänniskor till gagn? Hur kan jag göra världen till en bättre plats? Hur kan jag bidra till andra människors välmående och utveckling – utan att för den skulle trampa på mina egna behov?

How can I help? Om jag lever mitt liv med den frågan som utgångspunkt blir nog följden att jag ger världen av mina gåvor. Och kanske blir svaret, runt lunchtid någon gång i mitt av februari, att erbjuda en trött joggare några salta chips!

Sara D Källström