Upphittad leksak väckte Åkers intresse för hästar

Textstorlek:

Det här med hästar är något speciellt, menar Hans-Göran och Monica Åkers. I mitten av 1900-talet hittade Hans-Görans far en trähäst efter att ha plöjt en åker i byn. Hästen väckte intresse. Kanske är den från slutet av 1800-talet.

Annons:

Monica och Hans-Göran Åkers bor i Österbyn, utanför Svärdsjö. De har tagit på sig ansvaret att föra traditionen med träsnide vidare. Nu förser de hela bygden med Svärdsjöhästen.

Det hela började år 1993 när Hans-Göran besökte gammelgårdens marknad. Där träffade han hästens formgivare Bertil Wallin som då var över 80 år gammal. Han klagade över värk i både handleder och fingrar. Det här gjorde att Hans-Göran började fundera.

Hans blick drogs ständigt mot Bertil där han satt med sina röda hästar. Det är synd om traditionen dör ut, tänkte Hans-Göran. Han tog mod till sig och frågade om han fick överta tillverkningen. Bertil blev glad och instruerade Hans-Göran i hur allt gick till.

Det handlar inte om några stora upplagor. Sedan start har han tillverkat omkring 1000 exemplar. Arbetet är tidskrävande, först sågar han till virket som sedan ska torka. Därefter täljer han till hästen för att slutligen måla den. Den största är 37 centimeter hög.

– Jag fick inga restriktioner från Bertil gällande färger och annat så tanken är att laborera lite med färgsättningen.

Monica lyfter upp hästen och berättar att den röda färgen står för sockenvapnet. Mönstret på sadeln kommer sig av Svärdsjödräktens kjol. Det gula hjärtat klappar för bygden. Alla hästar är numrerade och signerade under hovarna.

Monica berättar historien bakom Svärdsjöhästen som har ett jack i vänster framfot. Det är ett minne från då Gustav Vasa jagades och sårades av de danska spejarna när han låg gömd i ett hölass. Blodet färgade snön röd men bonden lyckades lura knektarna genom att skära i hästens fot. Hästens blod vilseledde danskarna. Det här är i alla fall sägen, tillägger Hans-Göran.

– Dalahästen är en turistsymbol för Sverige och i dag finns omkring 250 byar som gör sin egen variant av hästen. Att tälja trähästar kom sig av att barnen skulle ha leksaker. Mannen i huset täljde medan kvinnan spann och stickade, berättar Monica.

Och det är ingen slump att det var just hästen som fick gestalta leksaken. Djuret var viktig för familjens överlevnad och dessutom var den en god arbetskamrat.

Trots att hästen är ett av Hans-Görans favoritmotiv finner han även nöje i att tälja andra träfigurer, gärna med jakt- och fisketema. Nu ställer han ut dem.

– Jag har tillverkat många gubbar och folk bad om att få se dem. Jag fixade en stor skiva där jag placerade ut timmerhus, djur och gubbar. Landskap gjorde jag också, vattendrag och en sjö. Träfolket utför äldre tiders gårdssysslor såsom vedhantering och slåtter. Man kan se liar och hässjor, säger han och börjar måla.

– Det är något speciellt med hantverk, en meditation, säger han medan han drar penseln över hästryggen.

Men att sälja trähästar är inget han tjänar några pengar på och gubbarna vill han behålla. Nej, Hans-Göran drivs inte av pengar. Framtiden för hantverk ser inte ljus ut och han vill göra ett försök att inspirera andra till att börja. Familjen Åkers hästintresse är påtagligt och i en friggebod på gården har Monica sin samling. Hon kan det här med hästar.

Om huvudet är smalt och om öronen är delade så handlar det om en trähäst av äldre sort. Och om hästen är doppad under fötterna är den med största sannolikhet tillverkad efter år 1952.

Paret Åkers plockar fram vad de kallar en raritet. I handen håller Hans-Göran en häst som ser ut att varit med om mycket. Den är lagad med både kork och spik. Den lite längre halsen vittnar om att hästen är gammal. Kanske var det den här som väckte parets intresse för hästar.

– Det var min far som hittade den på en åker här i närheten efter att ha plöjt någon gång på 1950-60-talet. Han föddes 1926 så vi tror den kan vara äldre än så, kanske från slutet av 1800-talet, vi vet inte riktigt, säger han.

Det ligger ett visst värde i samlingen men det handlar inte om några stora pengar.

Monica och Hans-Göran har bott i Svärdsjö hela sina liv och här blir de kvar.

– Vi bor på en släktgård från 1600-talet. Här är vi verkligen rotade. Det var en självklarhet att jag skulle ta över gården och jag tycker mig ha klarat av den uppgiften fint. Snart lämnar jag över den till nästa generation, säger Hans-Göran.

Deras förhoppning är att även trähästtillverkningen ska gå i arv.

Annons: