Sele inspirerade till bok

Birgitta Lillpers tjugonde bok handlar om hästar. Seldonet till vänster inspirerade henne. Foto: Emely Bakken
Textstorlek:

Birgitta Lillpers upptäckte hur stor hästkulturen en gång var i Orsa. En upphittat sele blev starten på ett tio år långt projekt.

Annons:

”En Häst Brun till färjen, om hästkulturen i Orsa från äldre tid till 1950”. Det är titeln på Birgitta Lillpers nya bok.

Boken är hennes tjugonde sedan debuten 1982. I denna berättar hon om hästens betydelse genom tiden. Idén till boken kom för omkring tio år sedan då hon städade i en fäbodlada.

– Jag öppnade en sängpall och hittade en komplett sele från 1850-talet.

Hon talar om en praktsele med mycket ornamentik och smide. Birgitta undrade vem tillverkaren var. Så hon började forska.

Det visade sig vara en släkting, Hans, född 1825, som gjort selen. Birgitta började intressera sig för lokalhistoria.

Tanken var först att det skulle bli en konsthistorisk bok. Men i samma veva som Birgitta började röja i huset hittade hon material efter hennes farfar.

Han var visst en stor hästkarl, hovslagare till yrket. Mycket finns bevarat efter honom, dagboksanteckningar, familjens bokföring och lösa anteckningar. Birgitta kände att hon satt på något unikt och som hon ville berätta om. Det är först på 1800-talet som man kan hitta information om enskilda hästar.

Innan dess dök de upp i exempelvis domstolsprotokoll och byordningar.

Det krävdes en hel del detektivarbete för att få fram det hon var ute efter.

– Tittar man i djurräkningar kan man se att Orsaborna hade fler hästar än byborna i socknarna intill. Ibland lite för många, särskilt under nödåren.

Men att ha häst var så grundläggande, menar hon. Det var ett tecken på att slutet var nära om man gjorde sig av med den. Hästen var viktig, både som nyttodjur och som följeslagare.

Birgitta bor på en liten gård i Orsa. I 20-års åldern gav hon sig av till Uppsala för att studera svenska och filosofi.

Efter det kände hon att hon ville hem igen. Hon har skrivit i hela sitt liv. Hon kan leva på sitt författarskap, men det är inget hon blivit rik på.

– Men med åren lär man sig att ha små materiella anspråk. Jag brukar följa min lust och instinkt, säger hon.

Birgitta har konstaterat att hästen spelade en viktig roll för dem som bodde och verkade på landsbygden.

Nu börjar arbetet med att marknadsföra boken. Inte hennes starkaste sida, erkänner hon. Men hon har bokat in en del föredrag. I dagsläget har hon inget nytt bokprojekt på gång.

Annons: