Norra Finland brändes

Helena Anttila tycker hon har haft ett bra liv trots de svårigheter hon gått igenom. Foto: Maria Karlsson
Textstorlek:

När tyskarna brände norra Finland evakuerades Helenas familj. I dag har Helena fyllt 80 och trots att det varit tufft ibland tycker hon att hon haft ett bra liv.

Helena Anttila i Borlänge föddes 1937 i Pello i Tornedalen på finska sidan. Vid sju års ålder, 1944, evakuerades hon från Finland tillsammans med sin mamma och fyra småsyskon. Tre äldre syskonen arbetade redan i Sverige.
– Hela Tornedalen brändes ner av tyskarna under Lappkriget så vi fick fly över till svenska sidan, och svenskarna tog väl emot oss, berättar Helena.
Finland blev indraget i andra världskriget och kämpade med hjälp av tyskarna mot Sovjetunionen. När Tyskland höll på att förlora kriget slöt finska statsledningen fred med Sovjetunionen 1944. Finländare och tyskar blev plötsligt fiender och när tyskarna retirerade norrut mot Norge som Tyskland ockuperade brände de husen och sprängde broarna i norra Finland. (Källa: Böle hembygdsförening i Piteå)
Mamman, Helena och hennes syskon åkte med tåget till Alfta.
– Pappa kunde inte följa med oss. Han var tvungen att ta med hästen och de andra djuren så han blev kvar en bit innanför svenska gränsen.
I nio månader stannande familjen i Alfta. Helena minns hur de bodde i en Salemkyrka tillsammans med många andra familjer.
– Först satt vi i karantän, med vakter utanför kyrkan. En vakt var sträng, men en annan var snällare så vi fick gå ut och leka.
– Det kom en kvinna som skulle ge barnen fiskolja, men det smakade illa så alla barnen försvann när hon kom. Sen hade hon en godispåse och då stod alla barnen i kö, berättar Helena och ler.
Som barn var det på ett sätt ett spännande äventyr, men Helena förstod också att det var jobbigt för många föräldrar.
Efter kriget flyttade de tillbaka till Finland. Hennes farmor bodde i en by som låg vid en återvändsgränd så där hade många hus klarat sig från att brännas ner.
– Där fick vi bo i början, men återuppbyggnaden var svår för det fanns inget material att få tag på i Finland. Som tur var hade vi nära till Sverige så vi kunde handla där, berättar Helena.
Pappan slet i skogen med hästen och det var tuffa tider.
Helena fick två syskon till efter att de flyttat tillbaka till Finland.
Så småningom träffade Helena sin blivande man Esa. Han arbetade i gruvan i Kiruna och var bekant med Helenas bror. 1958 gifte de sig och bosatte sig i Kiruna. De flyttade senare till Grängesberg och kom till Borlänge 1971.
De fick tillsammans fyra barn. Helena stannade hemma med barnen de första åren, och arbetade sedan som traversförare på Domnarvet i 19 år.
Helena tycker att de haft ett bra liv i Sverige.
– I Kiruna var det många som pratade Meänkiäli (Tornedalsfinska) och i Grängesberg var det också många finnar som jobbade. Vi har aldrig fått höra att vi är jävla finnar som kommer hit och tar arbetena för svenskarna.
Helena och Esa var med i finska föreningen i 20 år och åkte med folkdanslaget till Finland, Polen och Kanada och dansade.
– Det har ändå alltid funnits en längtan tillbaka till Finland, så varje sommar har vi varit i Finland och hälsat på i två veckor, det har inte varit tal om något annat.
Helena har också gått igenom sorger i sitt liv. För 16 år sedan blev hon änka sedan maken Esa gått bort. För sex år sedan miste hon även sin yngsta son Lasse. Han drev en framgångsrik restaurang i Norge när han plötsligt dog, alldeles för ung.
Esa byggde när han levde en sommarstuga, med bastu såklart, vid sjön Närsen i Björbo. Nu finns tre stugor där och det är fortfarande en samlingspunkt för hela familjen, med barn och barnbarn.
– Till påsk brukar alla försöka komma dit men vi träffas också där på somrarna, berättar Helena.
Just nu ser hon fram emot julaftons morgon när barn och barnbarn kommer hem för att fira jul, alla tillsammans.
Till sist Helena: Vad är finska sisun för dig?
– Det kommer nog från Finland för att det varit fattigt där och man alltid fått kämpa och betala igen för alla krigen.