Hur samlar man alla till en röst?

Textstorlek:
Annons:

När man som jag och säkert många med mig ser tillbaka på hur vi organiserat vår kamp för att få landsbygden ordentligt på fötter, måste vi konstatera att vi inte nått ända fram – inte ens tillnärmelsevis. Vi har haft många bra förslag, många goda och lyckade exempel, massor av ideellt arbetande människor, starka politiska ledare, en gynnsam allmän samhällsutveckling och så vidare.

Men det har inte gett oss de framgångar landsbygden behövt och alltjämt behöver.

När man ser tillbaka på hur vi organiserat kampen för landsbygdens framtid finns det anledning av vara självkritisk. Vi kanske rent utav organiserat sönder den framtidsdröm som de flesta av oss haft som ledstjärna?

Istället för att samla våra styrkor i en ömsesidig och effektivt arbetande organisation – där flera organisationer skulle kunna haft en gemensam ledning – har vi sönderdelat vår kamp för att få rättvisa resurser i relation till de större städerna (storstäder och residensorter).

Vi har haft, och har fortfarande, Inlandskommunernas ekonomiska förening (IEF), SmåKom-kommunerna, Föreningens Sveriges Vattenkraftskommuner (FSV), Hela Sverige Ska Leva, LRF och dess länsförbund, Region 8 i Västerbottens inland, Akademi Norr, Fyrstad i Västra G och flera liknande förbund/föreningar i andra län.

Kanske är detta förklaringen till att vi själva inte förmått att driva landsbygdens överlevnadsfrågor särskilt effektivt?

På 1960-talet gick Svenska Landskommunernas Förbund ihop med städernas intresseorganisation Svenska Stadsförbundet och bildande Svenska Kommunförbundet. Detta var kanske ett ödesdigert beslut som fortfarande präglar ojämlikheten mellan ekonomiskt starka och befolkningsrika kommuner och ytstora men ekonomiskt svaga landsbygdskommuner. I förbundet SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) har
storstäderna stor majoritet i styrelsen. I förbundet har man inte ens en heltidsanställd tjänsteman av nära 450 personer i Stockholm som aktivt bevakar och driver landsbygdens överlevnadsfrågor. SKL är i praktiken ett förbund för de gynnade större städerna.

I Sverige finns det sedan Gustav Vasas 1500-tal en övertro på att centraliserade riksorganisationer är den bästa metoden för att uppnå bästa möjligas resultat.

Enligt min mening har denna trossats medverkat till landsbygdens underläge i dag när det gäller makt och inflytande samt resursfördelning.

Vi behöver på något sätt ta tillbaka förlorade domäner och se om vi kan skapa en kooperativt ledd kamporganisation för landsbygdens utveckling där organisationerna ovan ingår.

Vad vi nu gör är att sitta och vänta på regeringens landsbygdsförslag som läggs i mars nästa år – istället för att själva driva våra strategiska frågor.

Vänta på att andra skall göra jobbet, men landsbygden kan inte vänta längre.

Väntetiden är ute.

Ronny Svensson

Annons: