Barns vågskålar har naturlig balans

Textstorlek:

Det är fantastiskt vilken balans hon har, säger han och ler.

Vi står på en skogsstig, min man och jag, och tittar på vår snart treåriga dotter där hon springer och hoppar över rötter och stenar på en sprudlande upptäcksfärd genom skogen. I vagnen sover vår son. Han är tio månader och vill mer än hans motorik tillåter. Hans balans kommer att utvecklas enormt inom de närmaste månaderna när hans knubbiga ben ska stå och gå för första gången.

Balans. När man har balans tycks den så självklar. När balansen finns där är det svårt att dra sig till minnes hur otäckt obalans kan upplevas. Ordet balans kommer tydligen från latinets bilancia, som betyder vågskål. Att hålla livets vågskålar i balans är en utmaning. Ibland är det svårt att se att den ena vågskålen är på väg att bli för full och den andra för tom. Ja, ibland känns det som om balansen som genom ett trollslag försvann. Kanske kan mina plötsliga omslag mellan balans och obalans härledas till nätter med lite sömn och små barn. Fast jag vill ändå minnas att omslagen fanns där innan barnen fanns.

Efter min utmattning och sjukskrivning är jag mer rädd om balansen (och jag är definitivt mer rädd för att förlora den) än tidigare.

Nu för tiden tycker jag mig ha hyfsad koll på mina varningssignaler och teoretiskt vet jag vad som krävs för att hålla skålarna i våg men det är ändå inte helt lätt att leva balanserat.

Vår dotter har hittat den kroppsliga balansen. Vår son kommer att knäcka koden inom de närmaste månaderna. De tycks dessutom ha den psykiska balansen. Små barn ÄR. De är i nuet. De tänker sällan på längre fram och om och men. Deras vågskålar har balans som utgångspunkt. När förlorar vi denna vår naturliga förmåga till jämvikt? När blir vi så uppslukade av sinnets lockelse och hot att balans blir något som vi ständigt måste kämpa för att finna?

Sjukskrivning till följd av psykisk ohälsa fortsätter att öka i Sverige. För många tycks balansen svår att finna och hålla. Det var några år sedan jag dammade in i den berömda väggen. Sedan dess har jag sett många i min närhet göra som jag. Flera av mina vänner berättar om stressrelaterade problem, oro och rädsla. Obalans och stress – hos var och varannan människa.

När jag gör kullerbyttor på barnens studsmatta känner jag hur allt känns annorlunda. Min kropp reagerar inte som när jag var barn.

Mitt sinne för balans tycks inte lika självklart som förr. ”Träna eller trilla”, löd en rubrik till en artikel om balans som jag nyligen läste.

Kort kan artikeln sammanfattas: Ju äldre vi blir, ju mer bör vi träna balansen för att få behålla den.

Träna eller trilla. Små barn tränar. Och de trillar. Och de lär sig. De är inte rädda för fallet och så småningom hittar de balansen. Kanske är det just så vi vuxna måste göra. Vi måste träna och trilla.

Vi får acceptera att vi kommer att känna av obalansen då och då men vi får inte låta oss bli avskräckta.

Någon gång måste väl polletten trilla ner och få oss att inse vad som krävs för att balansen ska bestå.

Sara D Källström