Årets Fridolin trivs bäst i det oföränderliga

Meg Ernsbacken Engman flyttade tillbaka till sin hemort år 1980 och år 1989 byggde hon sin ateljé. Foto: Gabriel Tjulander
Textstorlek:
Annons:

Meg Ernsbacken Engman blev utsedd till Årets Fridolin av Avesta kommun. Efter 30 år som verksam konstnär ser hon nu tillbaka på konstnärskapet.
– Det var mycket hedrande att få motta priset, säger Meg. 

År 1950 föddes Meg Ernsbacken Engman i Folkarebygden i Avesta.

Hon växte upp i en lantbrukarfamilj. Från början var tanken att även Meg skulle fortsätta i samma yrkesspår som hennes föräldrar, i alla fall om man hade frågat dem.

– Det var väl lite av en revolt att inte välja samma yrke som sina föräldrar, säger Meg.

Men trots att hon valde konsten över bondelivet finns det kvar hos henne och är ständigt närvarade
i hennes konst.

Meg söker sig helst ut i naturen och till oföränderliga platser, som hon själv kallar dem. Två av hennes tavlor som hänger i ateljén avbildar långa stränder som går över i hav, som i sin tur möter en horisont och en himmel som upptar nästa 50 procent av duken.

– Jag känner en trygghet i det oföränderliga, nu när det sker så mycket oroligheter i världen är det skönt att bara vara hemma, säger hon.

Meg berättar också att när hon letar efter sina motiv och landskap att måla av har hon länge känt en stor dragningskraft till Öland och Fårö.

På parkeringen utanför huset står det en gammal skåpbil av märket Chevrolet som hon många gånger har använt som rullande ateljé i sin jakt efter inspirationen.

Hon har läst konst på ett antal olika skolor, mest folkhögskolor men även Konstfack och vid 30 års ålder bestämde hon sig för att hon skulle börja försöka leva på konsten.

– Du måste bestämma dig för att det är det här du ska göra – i alla fall utåt sett. Det måste verka som att du vet vad du håller på med även som det spretar åt alla håll inombords, berättar hon.

Konstnärskapet har inte varit någon dans på rosor. Med konstnärsyrket kom mycket fysiskt tungt arbete, mycket som ska bäras in och ut ur bilar när hon har utställningar.

Det var inte ovanligt att hon kunde hålla tio till tolv utställningar i månaden när hon jobbade som mest.

Och den administrativa sidan har aldrig riktigt passa Meg.

– Att vara konstnär är egentligen som att vara egenföretagare. Jag önskar att jag hade någon som tog hand om all bokföring och räkenskaper, det är ju inte ens samma hjärnhalva som konsten, säger Meg med smått irriterad röst.

Men även om yrket som konstnär inte är ett lätt liv måste man ändå säga att hon har lyckats.

Ett konkret bevis på det är inte bara hennes vackra tavlor, för i förra veckan tilldelades hon Avesta kommuns stora kulturpris, Årets Fridolin.

– Det var förstås mycket roligt och hedrande att få priset. Det brukar ju vara så att konstnär det blir man inte förrän man dör, säger Meg skämtsamt.

En stor del av motivering till varför hon fick priset kretsar kring den speciella teknik hon använder för att skapa vissa av sina verk.

Tekniken kallas vaxbatik, hon använder sig av bivax och paraffin som tillsammans hettas upp till 140 grader och blandas ihop. Sedan stryker hon ut vaxblandningen över duken efter en ordentlig skiss. Där efter sänks duken ned i ett färgbad och där på appliceras mer vax och duken sänks ned i ett bad innehållande en annan färgnyans.

Det är en mycket tidskrävande process, att göra en serie av tavlor kan ta upp till två månader. Så det blir inte jätteofta som hon ägnar sig åt just vaxbatik men hon erkänner ändå att det har blivit hennes signum som konstnär.

Meg Ernsbacken Engman tycks ha hittat sin plats
i livet och när hon ser på framtiden ser hon sig själv här i Dalarna tillsammsans med sin familj och yrket hon älskar.

– Jag har ju ganska nyligen fått min pension men den tänker jag inte bry mig om så mycket, avslutar Meg.

Gabriel Tjulander

Annons: