Våra liv är beroende av vägröjare

Textstorlek:
Annons:

Jag minns när vi var med på en budkavle i orientering, berättade min bror Bengt.

Vi låg ganska bra till. Bertil Westergren skulle springa sista sträckan. Nervösa stod vi och väntade vid målområdet. Löparna dröjde. Var det inte någon från en annan klubb, som syntes långt borta. Då hördes ett brak i snårskogen intill. Det var Bertil. Han kom som en ilsken tjur. Kvistar och strån rök om honom. Han var sådan. Väjde inte för några hinder. En vägröjare.

Det behövs vägröjare. Både i orientering och i verkliga livet.

Mohlin var en sådan. Men han var vägfinnare också. Han var en förtroendevald av gamla sorten. Därför åkte han själv runt i socknen på sin moped och såg till att människor som hamnat avsides i tillvaron ändå fick sina rättigheter tillgodosedda. Ofta bodde de ju avsides också. Och den vanliga folkmeningen var nog, att det klientel Mohlin ömmade för inte var så mycket att ha. De hade ju bara sig själva att skylla. Det var faktiskt många som öppet gav till känna sådan tankar, när några stycken av ”klientelet” omkom i en tragisk drunkningsolycka. Jo, det är sant. Det sågs nog av somliga som en välgärning och ren ekonomisk vinst för samhället. Detta tog nog Mohlin hårdast. Jag saknar honom i dag, femtio år senare, när liknande fruktansvärda drunkningsolyckor nu inträffar i så mycket större skala bland båtflyktingar på Medelhavet. För de människorna är det ju en fråga om liv eller död om någon kan hjälpa dem att finna en väg ut ur sin fruktansvärda belägenhet över den vallgrav som skyddar Fästning Europa. En vallgrav som för så många blivit en dödsgrav. Det är naturligtvis obehagligt att höra och att läsa om. Ändå är det ju något som vi kan hålla ifrån oss på några hundratals mils avstånd. Då är det ju värre med tiggarna vid våra affärer. Har ni märkt, att de har blivit mer närgångna nu också. Nu pockar dom på ett annat sätt och tigger muntligt om mer pengar också. Förr satt dom åtminstone tysta bara, som dåliga samveten för oss. Det känns som om tiggare och uteliggare och utslagna kommer att ta mer plats och resurser för oss. Storstäderna kommer naturligtvis att köpa sig fria, för där bor ju dom smarta. Med privata vaktbolags hjälp blir det naturligtvis ”rena” områden. ”De icke-önskvärda” kommer naturligtvis att deporteras till mänskliga avstjälpningsplatser ute i fattigkommunerna, där man diskuterar om att kunna deponera kärnavfallet.

Jag vet, att många anser, att detta är den enda väg vi har att gå. Men hela mitt jag vänder sig emot det. Förtvivlad måste jag erkänna att jag inte ser någon utväg, någon ny väg. Förtvivlat måste jag erkänna att jag varken orkar vara vägröjare eller vägfinnare längre. Då brakar det till i min andliga snårskog. Jag blir tillfrågad av en grupp jag inte känner ens, om att vara andlig vägledare för dem. Det är människor som funnit Vägen. Den enda chansen för dem är att vandra med Gud. De samlas till särskilda gudstjänster, sinnesrogudstjänster. Och nu ville de ha mig som andlig ledare i en sådan. Det kom dubbelt så många till den som till den vanliga församlingsgudstjänsten tidigare på dagen. I gudstjänsten röjdes en väg genom modfälldhet och tvivel. För mig var det bara att låta Vägen komma oss till mötes och bära oss fram. Var det därför jag vigdes till präst, för att vara en vägledare, inte i egen kraft, för den är det nog bara sämre och sämre med, men i den kraft som om sig själv sade: Jag är Vägen, Sanningen och Livet.

En fin helg önskar dig

Birger Sjungargård

 

Annons: