I Hälla finns de förtätade byklungorna kvar

I dag finns två skvaltkvarnar kvar.foto: Maria Karlsson
Textstorlek:

​Till skillnad från övriga Sverige, skiftades aldrig gårdarna i Siljansbygden och de unika förtätade byklungorna finns därför kvar på många platser. Byn Hälla är en av Leksands genuina bondbyar med rödfärgade hus.

Annons:

I förra veckans Dalabygden berättade vi om konstnären Anders Ståhl som höll på att inreda sin ateljé i det gamla missionshuset i byn Hälla utanför Leksand. För honom är inte bara missionshuset en plats som inspirerar till kreativt arbete, utan även omgivningen i den gamla byn.

Hälla ligger efter Sågmyravägen och andra byar i närheten är Tibble, Ullvi, Romma, Berg och Rönnäs.

Byarna visar ett traditionsrikt byggnadsskick och ger fascinerande och värdefull inblick i befolkningens utveckling under århundranden. Den mest typiska var den timrade kringbyggda bondgården i dessa trakter. Byggnaderna var alltså byggda i en fyrkant runt ett gårdstun.

De helt röda stugorna som annars förknippas med Dalarna är egentligen bara omkring 100 år gamla. Från början var stugorna grå och när den dyrbara rödfärgen kom på 1800-talet målades oftast knutskallarna eller väggarna som låg i blickfånget.

Hälla har med stor sannolikhet haft bebyggelse i obruten följd sedan vikingatiden. De äldsta gårdarna i Hälla låg antagligen nära älvstranden, men i och med att befolkningen ökade flyttades husen längre upp för att bättre kunna använda marken vid Österdalälven till odling, då den var mycket bördig.

Enligt 1766 års mantalslängd fanns 25 hushåll i byn. Hälla hade stor del av sina marker i fäbodarna intill.

Av kända fornlämningar i Hälla finns en cirka 50 meter lång slaggförekomst i bäckravinen vid landsvägsbron och skvaltkvarnarna. Under vattenrännan till den övre skvaltan finns en raserad stensatt grop som möjligen kan vara en rest av hyttpipan från hyttan som en gång fanns här. Även vid badplatsen utanför Österängsbäckens utlopp finns uppgifter om slaggförekomst. Allt detta tyder på att det en gång fanns en primitiv järnhantering i Hälla, troligtvis under medeltiden.

Rombäckens vattenflöde har använts flitigt i byn Hälla men också av människor från de närliggande byarna. Från 1600-talet och framåt fanns ett pärlband av vattendrivna anläggningar i bäcken. Vid storskiftet på 1820-talet fanns 15 små anläggningar markerade och de flesta var troligtvis skvaltkvarnar. Det fanns också två vattenhjul som var kopplade till tröskverk. I dag finns två skvaltkvarnar kvar och en tredje är flyttad till Leksands hembygdsgårdar.

Vid Österängsbäckens utlopp i älven fanns enligt storskifteskartan en så kallad lastageplats för lastning och lossning.

På udden intill stod fyra kyrkbåthus och där förvarades kyrkbåtarna från Hälla och de intilliggande byarna.

Platsen kallades för Hällabåthusan och den kan förknippas med två personer som har spelat stor roll när det gäller bevarandet av folklig kultur.

Artur Hazelius hade som 24-åring haft en stark upplevelse när han 1858 tillsammans med sockenklädda bybor rodde med storbåtarna till kyrkan. När han senare återvände, 1872, såg han att de gamla sederna redan var på tillbakagång och insåg att det var hög tid att handla. Under de kommande decennierna växte på Hazelius initiativ världens äldsta friluftsmuseum, Nordiska museet och Skansen, fram.

Gustaf Ankarcrona lät uppföra en färgeristuga vid Hällabåthusan. Den står fortfarande kvar och används som omklädningsrum vid badplatsen. Här undervisades i de gamla metoderna att framställa färger och färga de olika persedlar som hörde till de gamla sockendräkterna.

Byn Hälla är klassificerad som ett Riksintresse för kulturmiljövård. Värderingen fastställdes 1987 av Riksantikvarieämbetet.

Annons: