Nu för tiden måste man ha biljett för att ta del av kornas livsglädje

Textstorlek:

 

Vägarna sopas, tussilagon blommar, solen värmer och jag har pratat med fler grannar den senaste veckan än jag gjorde under årets tre första månader. Alla tecken pekar åt samma håll. Vi kryper fram ur våra iden och ut i världen. På sätt och vis känns det som att vi är precis som vilket djur som helst i vår herres hage; det är inte bara människorna som lever upp när våren är här. Björnen vaknar, fåglarna sjunger, humlorna surrar och fjärilarna flyger igen. Även om våren tycks få såväl mig som mina grannar att vakna kan jag känna viss avundsjuka. På djuren.

Jag kan bli löjligt glad av att titta på filmsnuttar där katter gör diverse tokigheter. Skrattet bara bubblar och måste ut. Till en början hade jag svårt att sätta fingret på vad det är med dessa katter som får mig att skratta ohejdat och känna så innerligt. Jag upplevde en liknande känsla när jag var på kosläpp förra våren. Ystra och ivriga kor som släpps ut på bete lockar också fram en bubblande glädje inom mig. Ja, inte bara hos mig för den delen. Kosläppen runt om i landet har blivit en succé. Det skriver i alla fall en av våra, i livsmedelsbutikerna, vanligast förekommande mjölkproducenter på sin hemsida. Kosläppen på svenska bondgårdar drar många besökare och nu för tiden måste man ha biljett för att få ta del av kornas livsglädje.

Jag tror nämligen att det är just det – den genuina livsglädjen – som vi lockas av hos djuren. De lever. Här och nu. Katterna i filmklippen som jag tittar på är nyfikna. De leker, hoppar och skuttar. Korna springer, sparkar, råmar. Med hela registret visar de hur det känns att släppas ut i hagen efter månader i ladugården. Inget generat litet leende av tillbakahållen glädje där inte.

I ett radioprogram jag nyligen lyssnade på pratades det om människans historia. Professor Harari, verksam vid universitetet i Jerusalem, intervjuades om sin bok ”Sapiens”. Vid ett tillfälle under intervjun pratade han om att människan egentligen är en art som i grund och botten inte fyller någon som helst funktion för att få jordelivet att gå runt. För två miljoner år sedan var vi obetydliga djur långt ner i hierarkin. Nu för tiden är vi härskare med makt att skapa och utplåna liv.

Obetydliga. Jag är beredd att hålla med. Människan är egentligen ganska obetydlig. Bin pollinerar blommor, maskar förbättrar jordkvalitén. Människan, ja vad gör människan egentligen? Skapar nedsmutsning och global uppvärmning. Skövlar regnskog och förstör ekosystem. Startar krig och orsakar varandra smärta.

Nu är väl bilden av människans existens inte så nattsvart rakt igenom. Många av oss rymmer ju en hel massa underbar och fin kärlek som vi delar med varandra. Men jag fastnar i alla fall vid professor Hararis ord om att homo sapiens i grund och botten är ett obetydligt djur. Planeten skulle må bättre utan oss. Usch, det känns sorgligt. Jag tänker på korna istället och bokar en biljett. Den 17:e maj åker jag till Leksand och skrattar gott och hjärtligt, för då bjuder ystra kor på genuin livsglädje.

 

Sara D Källström