Svensk politik behöver mognad och framtidstro

Textstorlek:
Annons:

”… regeringen kommer … att utlysa ett extra val”, sa statsministern i direktsändning till hela folket. Inte ens en timme hade gått sedan riksdagens talman slog klubban i bordet för en annan budget än regeringens.

Plötsligt kände jag mig så gammal. Nej, tänkte jag, det här hade aldrig hänt på Ingvar Carlssons, Olof Johanssons och Bengt Westerbergs tid – inte heller när Carl Bildt var statsminister. Varken Carlsson eller Bildt skulle ha hållit presskonferens med slutligt besked, bara en halvtimme efter ett så omtumlande riksdagsbeslut. De skulle ha dragit sig tillbaka, tänkt i lugn och ro och – vid sidan av strålkastarljus och hungrigt medieuppbåd – diskret kontaktat partiföreträdare från det andra blocket. Efter någon veckas väntan skulle vi ha fått möta sakpolitiska överenskommelser som tryggade riksdagsmajoritet och gav Sverige stabilitet. Ja, jag är faktiskt ganska säker…

Varför är dialog och samförstånd så omöjligt nu? Varför är positionerna så låsta och tonläget så högt? Många ställer samma frågor. Många försöker förklara.

 

Många tanketrådar finnas att nysta i. Det är fler partier i riksdagen nu och den politiska spännvidden är större. Det betyder att de gamla partierna i mitten – socialdemokraterna, centerpartiet och folkpartiet – trots tillspetsat debattklimat, i den nya politiska verkligheten ofta står varandra nära. Så är det rent geometriskt – om vi tänker oss partierna på en linje eller i en figur med fyra fält. Så är det också om vi spanar in hur den förändrade omvärlden har förändrat partiernas program.

Stark globalisering och stark individualisering har helt enkelt krympt riksdagens palett. Sveriges inträde i EU har gjort vårt land beroende av gränsöverskridande beslut. Vi, liksom övriga världen, påverkas av globaliseringen. Parallellt med internationaliseringen, förändras attityder och vanor hos oss människor. Individen står i centrum. Bara få – även inom socialdemokratin – kan tänka sig att samhället kollektivistiskt ska ha en enda lösning på vardagens alla behov och utmaningar. Även moderaterna har blivit ett parti i mitten. Jämfört med dåtidens vpk framstår också Vänsterpartiet som ett mittenparti. På många sätt hör även för de nyare partierna KD och MP hemma i mitten. (Ja, jag är väl medveten om att miljöpartiet dock tyvärr driver flera frågor som underminerar liv och verksamhet på landsbygden.)

 

Nästa fråga blir: Varför är det fel att vara överens? Är det romantiskt och orealistiskt att se gemensamma nämnare som tillgångar? Om sju partier delar viktiga värdegrundsfrågor, borde ju det kunna leda fram till positiv, konstruktiv samsyn i vägval som är verkligt viktiga. Skulle de många väljarna bli besvikna om samförstånd fick gå före trätor – just nu, i detta tillspetsade läge?

Ja, jag vet att det är enkelt att sitta på åhörarbänk och filosofera. Jag brinner för dialog och debatt om samhällets nu och framtid. Demokratins grund är ju att olika synsätt och förslag prövas mot varandra och att majoriteter skapas. Jag är så tacksam för varje människa som är beredd att ta emot väljarnas förtroende att bli politiker. Med god vilja, kunskap, engagemang – och lyhördhet – kan konstruktiva lösningar mejslas fram. Den som känner sig själv och sitt partis värdegrund väl, behöver inte vara rädd att låta sig blåsas omkull av någon.

Nu ska vi gå till nyval. Låt oss ställa uppfordrande förväntningar på att varje parti, först och främst, sakligt presenterar sin egen politik. Efter valet – hur resultatet än ser ut – vore Sverige värt ett politiskt klimat som signalerar mognad och framtidstro.

 

Karin Perers 

Annons: