Löften – inte krutrök

Textstorlek:

 

Innan denna veckas fredag övergår i lördag ska Socialdemokraternas ledare Stefan Löfven berätta för riksdagens talman hur det går med regeringsbildningen ihop med Miljöpartiet. Framför allt är talmannen intresserad av hur den kommande regeringen ska kunna få en budget att bli antagen med ett flertal av kammarens ledamöter emot sig.

I skrivande stund är utgången oklar. Dock har regeringsbildaren i egen hög person gett tydliga uttryck för svårigheterna, nästan så att han tyckt synd om sig själv.

Efter att bryskt ha stängt dörren framför näsan på väns-terledaren Jonas Sjöstedt har Löfven ömsom vädjat, ömsom via ombud hotat de borgerliga mittenpartierna att ”ta sig samman” och inleda ett samarbete för ”landets bästa”. Public service-medierna har inte varit sena att agera handräckning i ärendet genom att spåra diverse näringslivsmänniskor och avsuttna partiledare med liknande åsikter. Men både Annie Lööf (C) och Jan Björklund (FP) har bestämt – och med all rätt – avvisat propåerna.

Ändå har många debattörer med sympatier i huvudsakligast det rödgröna lägret menat att ett samarbete med Centern och Folkpartiet nog kommer vad det lider, när krutröken lagt sig och såren är slickade. Men vadå ”krutrök” och ”slickade sår”? I Centerpartiet finns i varje fall inga djupa sår att slicka. Efter flera år med minst sagt skakiga opinionssiffror har såväl EU-valets som riksdagsvalets resultat snarare höjt stämningsläget. Att regeringsmakten gått om intet är nog i ärlighetens namn en större olycka för landet än för partiet.

 

Mycket mer än krutröks skingrande handlar samarbetskomplikationerna om politiska sakfrågor och vallöften som skiljer partierna åt. I en lång rad profilfrågor från landsbygd och bensinskatt till restaurangmoms och sänkta arbets-givaravgifter för ungdomar är Centern och de rödgröna ju faktiskt varandras motsatser.

Dessutom ser väljarna alltid till att straffa de partier som organiserar samarbeten över blockgränsen. Under den mandatperiod då Olof Johansson budgetsamarbetade med Göran Persson sjönk Centerns röstetal från 7,7 till 5,1 procent (ett bottenrekord som Lennart Daléus oförskyllt fick bära 1998). Motsvarande nedgång från årets valresultat skulle leda till 3,5 och uttåg ur riksdagen.

Till vilken nytta skulle detta dessutom behöva ske? Någon ekonomisk kris att sanera, som på Perssons och Johanssons tid, finns inte i dag. Löfvens utgångsläge är inte heller mycket annorlunda än Reinfeldts för fyra år sedan. Likt alliansens får Löfvens regering lära sig att försiktigt lotsa sig fram i kammaren. Större än risken för nyval är insikten om att väljarnas dom blir hård över det parti som utlöser det. Allt annat kan rinna av Sverigedemokraterna, men inte det.