Jag kommer gärna till Blå Hallen och spelar för Peter Higgs

Textstorlek:

72 procent mörk energi. 23 procent mörk materia. Och bara 5 futtiga procent atomer. Ett vant öga, kanske en smula deprimerat, skulle förmodligen säga, det måste vara hösten. Det kan inte vara något annat än hösten, som lagt sig som en svart platssäck över oss. Kvällarna är mörka och ska så vara i minst sex månader till.

På sätt och vis kan man säga att siffrorna ovan hänger ihop med hösten eftersom årstiden, och allt annat för den delen, är en del av Universum. Vi pratar här om, Higgspartikeln, en av de största upptäckterna i vetenskapens historia. Peter Higgs och Francois Englert fick årets Nobelpris i fysik, vilket var bättre sent än aldrig. Denna lilla partikel, pusselbit om ni så vill, hade herrarna koll på redan för 50 år sedan. Men det var i fjol genom experiment med partikelacceleratorn LHC vid Cern i Schweiz som det hela upptäcktes på riktigt kan man säga. Tänk er det, en enda liten partikel och vips förstår vi hur livet hänger ihop. Finns det någon människa som över huvud taget tror på detta? Jo, tydligen. Många forskare gör det. Nobelstiftelsen gör det och Higgs och Englert lär väl göra det.

Men tänk om det är så att det är ett påhitt, en bluff, ett dåligt skämt på en firmafesta man helst vill glömma. För vem kan egentligen säga hur det är och hur det hänger ihop. Det kan jag svara på, ingen. I det här fallet spelar det faktiskt ingen roll hur mycket utbildning eller professorstitlar man har. Ingen kan exakt säga hur det gick till när liv föddes. En sak kan man dock säga i sammanhanget, hade inte Higgs och Englert, plus ett gäng forskare, trott på det de höll på med, hade det varken blivit partiklar, atomer eller något annat heller för den delen. Själva grejen i det här är kanske inte om det finns ett Higgsfält, ett osynligt vibrerande fält som fyller rymden och som förklarar hur alla andra partiklar kan ha massa. Det är inte det. Själva grejen är att det finns människor som använder hjärnan och tänker. Så länge man gör det kan vad som helst hända och vad som helst kan komma fram. Osynlighet görs synligt, vilket både kittlar och skrämmer. Nu kanske ni tror att jag var en fena på fysiken i skolan. Tyvärr måste jag meddela att så inte var fallet. Det ångrar jag idag. Fysik är otroligt fascinerande, och framför allt spännande. Tänk att få ge sig in bland alla byggstenar som skapar liv och förstå, eller då gissa, hur det hela hänger ihop. När jag nu är bättre på historia än fysik märker jag dock hur nära släkt de är med varandra. Båda söker livets ursprung och kärna och båda försöker förstå hur saker och ting hänger ihop. För fanns det ingen materia, molekyler, atomer, protoner, elektroner osv, skulle dessa rader aldrig ha uppstått eller ens blivit lästa.

Det gäller att vara rädd om livet medan man har det i behåll. Om jag nu får ta åt mig lite av Nobelglansen, skrev jag faktiskt en text med en melodi förra året om Higgspartikeln, som kallas kort och gott, Higgs. Det var efter ett program på Kunskapskanalen som jag fascinerades av att det saknades en liten partikel för att livet skulle få mening och innehåll. Jag kommer gärna och spelar Higgs för Higgs i Blå Hallen i december. Här kommer delar av min text:

 

Livet det är skisser, utkast och fragment 

ögonblick av sorger, hat och gamla skämt.

Skärvor av en evighet i arkeologens hand,

drömmar om städer byggda på sand.

Fantasier om människor som levde för längesen,

tro, hopp och kärlek – en gåta för var och en.

Planeter och galaxer som snurrar i ingenting,

tiden den tar dig när den vill.

Jag vet, en som vet, det är Higgs.