En oligark är samma som en cykel

Textstorlek:
Jag måste säga apropå detta med att rika underhåller skatt och vill bli ännu rikare är inte så konstigt. Girighet, som drabbar oss alla till och från, ligger djupt rotad i den mänskliga civilisationen.
Jag blir inte heller direkt förvånad när det nu visar sig att USAs nye handelsminister Wilbur Ross gör affärer med Putins närmaste män, de så kallade grå oligarkerna. Varför blir jag nu inte förvånad. Alla andra tycks se detta som en stor skandal att politiker på högsta nivå skor sig på befolkningens bekostnad. Visst är det en skandal, men frågan är vilken typ av skandal det är. Hela grejen med den amerikanske presidenten Donald Trump handlar om en sak: affärer.
Han ser inte sitt land som en demokratisk konstitution à la Montesquieu där makten fördelas på olika poster. Trump ser sitt land som en enda stor affär där presidentposten har bytts ut mot en vd och alla andra politiska poster har ersatts med folk som inte är politiker utan affärsmän av stora mått. Ur det perspektivet är det då inte konstigt att en av landets förmögnaste herrar, Wilbur Ross, utses till just handelsminister. Klart att man ska ha den bäste och aggressivaste sa Trump om sin vän Ross.
Han å sin sida ser ingen skillnad på om han gör en affär med en cykelhandlare på gatan eller med Putins svärson och oligarker som har så mycket pengar att de snart kan köpa halva världen. Sett ur ett demokratiskt perspektiv är det mycket illa när en miljardär gör upp egna affärer på USAs bekostnad. Men som sagt, varken han eller Trump ser det så. En bra affär för dem själva är samma sak som en bra affär för USA. Vad kan man dra för slutsats av detta.
Det vi ser här och på många håll i världen är att vi har fått tillbaka det som vi bekämpade länge nämligen diktatur. Denna diktatur skiljer sig inte så mycket från Alexander den store eller någon kejsare i Rom. Makten utgår från en person vars soldater ser till att hålla ordning i landet och i provinserna. Den som sätter sig upp mot detta sätter sig upp mot kejsaren. Men det som skiljer Trumpfabriken och Alexander den store åt är att Alexander skapade ett imperium medan Trump och hans gelikar är på god väg att slå sönder alltihop. Deras begär och maktambitioner kanske på pappret ser ut att skapa något medan det i själva verket är tvärtom.
Jag läser om en pojke som hade pippi på detta med snören. Han band samman allt han såg och det hela verkade obegripligt. Men någon kom på att pojkens mani att binda ihop saker var en längtan att hålla ihop tillvaron så att den inte skulle glida isär. För det är precis det som världen just nu gör, den glider isär och vi tycks febrilt leta efter snören för att binda om och hålla kvar.
Isbjörnen hoppar mellan flaken, demokrati och västerländska värderingar spricker upp, nationalismen har hackats i bitar, etik och moral tycks urholkas dag för dag. De rika blir allt rikare och politiker gör upp affärer med skattebetalarnas pengar. Några som ändå har hittat ett snöre är de 382 journalisterna i 67 länder som avslöjar de giriga i ”Paradisläckan”. Synden började ju som sagt där.
+ Några som ändå har hittat ett snöre är de 382 journalisterna
– Isbjörnen hoppar mellan flaken