I Lerins sällskap blir jag människa

Textstorlek:
Annons:

Jag tror att jag har drabbats av något som kan liknas vid en förälskelse. Mina läppar ler och jag känner mig varm inombords. Personen – för det är en person som väcker detta hos mig – är så mjuk i sin framtoning att jag vill vara i dennes närhet så ofta jag kan. Tyvärr begränsas umgänget till 30 minuter i veckan.

Jag är inte ensam om mina känslor. Jag skulle tro att en och annan av de, runt miljonen, människor som sitter bänkad i tv-soffan när programmet ”Vänligen Lars Lerin” visas på onsdagskvällarna känner likadant. Leif GW Persson gör det i alla fall. I senaste programmet besökte nämligen konstnären och författaren Lars Lerin, med sin värmländska dialekt och mjuka framtoning, den lite buttre kriminologen och författaren Leif GW Persson. Han är en av de godaste människorna jag har träffat. Han är så pass god så att han är helt otidsenlig. Jag trivs väldigt väl i hans sällskap, säger GW någonstans i mitten av programmet.

Lerin och Persson samtalade om livet, döden och om mammor. Och så åt de kräftor. I tidigare program har Lerin besökt Mikael Persbrandt och talat om missbruk och kaoset som följer i missbrukets spår. Hos ABBA-stjärnan Anni-Frid Lyngstad talades det om att mista människor som står nära. I Lars Lerins sällskap tycks alla öppna upp och prata om det som finns bortom ytan. Om det som finns djupt inom.

Det är just det där som finns djupt inom, och som Lars Lerin så skickligt skrapar fram hos såväl sig själv som hos dem han besöker, som är så underbart och som gör att jag vill ha mer. Lerin säger ofta att han vill utmana sina rädslor. För att i nästa mening säga att han inte vill vara med mer. Att det är jobbigt att vara rädd. Att han blir nervös. Men så är det som om han landar. Landar i övertygelsen i att det inte är farligt att vara rädd.

Jag vill sitta i en fåtölj i hans ateljé. Det är inte nödvändigt för mig att prata, men jag vill lyssna. Till hans lugna röst. Se hans mjuka kroppsspråk. Höra hans skratt. Allt känns så äkta. Det finns ingen påklistrad mask, inget behov av att delta i någon parad eller uppvisning. Livet liksom är, och får så vara. Varken mer eller mindre.

Åsa Beckman skriver i sin krönika ”Lars Lerin får alla att lämna trygghetszonen” att det hos Lerin finns en vänlig och grundläggande humanism. På Twitter skrivs det: ”Ge karln obegränsat med programtid”. Insprängt bland tv-program där det ska tävlas i allt och inget, där det visas skvaller och spydigheter, där miljökatastrofer och människors elakheter och lidanden är ständigt närvarande finns han alltså. Denne vänlige Lars Lerin med maken Junior som trimmar gräset iförd en turkos tigerdräkt. Det är bara helt och fullständigt underbart. Och välbehövligt. En strimma av grundläggande och varm humanism. Något otidsenligt.

Att vara människa känns plötsligt lite lättare i hans sällskap. Åsa Beckman skriver att Lerins popularitet säger något om vårt behov av sann sårbarhet. Jag kan inte annat än hålla med. Mer Lars Lerin i våra liv!

Sara D Källström

Annons: