Ett under är en rätt så naturlig sak

Textstorlek:

Jag är emot under. Får en sjukhuspräst verkligen säga så? Ja, just som sjukhuspräst så tycker jag mig ha haft anledning att känna så. Under som inträffat har naturligtvis varit underbart för dem som fått erfara det. Det underbara undret. Dess glädje har jag fått vara med och erfara och dela.

Men vad säger vi till alla dem som inte fått erfara något under? Det är då jag känner uppgiften att ge tröst, hjälp och stöd, som den allra viktigaste uppgiften jag har. Och för mig är det det verkliga undret att kunna förmedla detta. Jag förstår inte hur det går till. Men understundom så får man, i sin egen otillräcklighet, vara med om det. Det är sådant som gör en stöddig präst ganska ödmjuk, måste jag erkänna.

Som Christina, min tremännning borta i Vedevåg. Vi var ju av samma smed- och vallonsläkt och hos henne hade den mörka skönheten slagit igenom. Ni vet, där man drunknar i de vackra bruna ögonen. Så minns jag henne när hon strålade av lycka som brud i den lilla åttkantiga brukskyrkan där jag hade min första prästtjänst. Så gick åren och fyrtio år senare så tjänstgjorde jag åter på samma plats.

Christina ville att jag skulle komma och hälsa på hos henne i huset nere vid ån, mittemot hennes eget barndomshem. Det var precis samma varma stämning och hemtrevliga doft som välkomnade en när man steg över tröskeln. Hon var sjuk, mycket sjuk. Cancern hade tärt på henne kroppsligen, men själen lyste ännu i hennes underbara ögon. Och rösten. Jag hade gruvat mig så inför detta besök. Vad skulle jag säga? Vad hade jag att komma med.

Det kändes så grymt och meningslöst. Ibland hatar man att behöva vara präst, men det blev hon som gav mig tröst och glädje. Vilken människa. Vi samtalade och smågrät och kramade varann.

Men det som skedde var ett under. Ja, jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Hon var född på Jungfru Marie Bebådelsedag och på den dagen fick jag begrava henne. Det var som att få del av en bebådelse om ett liv som övervinner själva döden. För mig var detta så omtumlande. Allt det som jag under fyrtio år predikat om som präst. Plötsligt händer det. Undrens tid är inte förbi.

Med åren har jag fått en något annorlunda syn på vad under är för något. En av dem som hjälpt mig i detta sammanhang heter Khalil Gibran. Han var född i Libanon men levde och verkade i USA. I sin bok ”Profeten” berättar han om en man som på sina färder kom till ”De frommas ö”.

Han fick en god vän. För honom berättade resenären om hur imponerad han var över den fromhet som präglade människorna på denna ö. Men, sade han, jag har märkt en skillnad mellan er och folket hemma hos mig. Ni är ju beundransvärda i hur ni vill visa vördnad och fromhet för Gud. För er är ju bön om under en viktig del i livet. Det är det för oss också. Men medan ni betraktar det som ett under om Gud gör som ni ber och vill, så betraktas det hemma hos oss som ett verkligt under om någon gör som Gud vill. Med önskan om en fin helg.

Birger Sjungargård