Vi kan lägga ved på brasan så att herdarna slipper frysa

Textstorlek:
Annons:

Det har blivit lite av ritual att gå en sväng innan magen får sitt. Att jag kallar det ritual är att det sker varje dag, oavsett väder och vind ska jag ha min lilla sväng. Kanske lever jag längre, kanske sliter jag ut ett knä. Hur som haver, jag är i alla fall tacksam för att jag kan gå och andas. Det är lätt att ta sånt här för givet. Benen går och kroppen rör sig. Tror det är bra att tänka så. Inte glömma bort att man är sårbar. Gilla det lilla utan orsak. Ofta kommer sånt när man plötsligt inte kan. När kroppen inte vill och är trasig. Varför gick jag inte ut när jag kunde? Varför cyklade jag inte när jag kunde?

Första advent är lite så. Den har haft hela året på sig att som en pilgrimssång ta sig ända hit igen med sitt budskap att något stort är på gång. Samtidigt tänker jag: varför kommer aldrig denna ankomst fram till målet, och vad vill detta mål säga oss idag? Nästan varje dag går jag förbi en kyrka som ser lite lattjo ut. Från taket reser sig stålbalkar upp i luften. Vad kan det vara? Hur har arkitekten tänkt? Fyra personer kommer ut ur kyrkan och stannar till. De undrar samma sak: varför ser kyrkan så konstig ut? Har pengarna tagit slut och bygget stannat av, som i Strindbergs pjäs om Uppsala domkyrka? I Himlaspelsscenen där Marit går i himlen och spinner på sitt brudlakan, undrar hon varför världen är så ond. Vår Herre tar trådarna och säger, tråden har gått av för mig också. Men som jag nu knyter samman de här trådarna ska jag knyta världen till mig. Denna scen är något av det vackraste och fundamentalaste Rune Lindström skapade. Brudlakanet, som Marit spinner på, är bilden av en längtan bortom det jordiska, lite som i Dan Anderssons Omkring tiggarn från Luossa. Samtidigt kan jag se en längtan efter att hålla en annan människa i handen. Trådarna, som Vår Herre knyter samman, är bilden om den förlorade sonens återkomst.

Det är också herdarnas kurande längtan vid elden den där kalla natten då en annorlunda stjärna lyste för jordens barn. Det kan vara världshistoriens första solidariska möte vi bevittnar. De här stålbalkarna på kyrkan, som tycks sväva fritt för sig själv, tror jag vill säga att så länge ondska råder blir kyrkan aldrig klar. Den är en ständig byggarbetsplats för kärleksbudskapet på jorden och uppmanar oss samtidigt att inte glömma bort att lägga ved på brasan så att herdarna slipper frysa.

Så här i adventstider, då levande ljus i ett mörkt landskap får en speciell innebörd och graderar upp mysfaktorn, vill jag skänka mina tankar åt en av mörkrets alla förkämpar, tändsticksasken. Den har nu i snart 190 år varit en trotjänare för det goda samhället. Som packade sillar ligger tändstickorna och väntar på våra flinka fingrars iver att plockas fram och få brinna. Det är ganska fascinerande att tänka att en bra bit in på 1800-talet användes fortfarande stenålderns flinta som tändredskap. Sånt kan man kanske klura på när man på söndag drar stickan mot plånet och tänder årets första adventsljus. Vi går alla hand i hand med historiens tiggare.

Mats Lindström

Annons: