Riskfriskt kapital är något annat än riskkapitalisters lekstuga

Textstorlek:
Annons:

 

Just nu tror jag att vår förre statsminister, Fredrik Reinfeldt, sitter i ett hörn någonstans och surar. Han kanske tycker att svenska folket är otacksamma och gnälliga som inte låter honom vara kvar i fyra år till. Kanske tänker han på Gustav Vasas avskedstal 1560: Jag wet att jag i mångas sinne warit en hård konung. Men de tider skola komma då Sweriges barn skulle wilja rifwa mig opp ur mullen, stode det i deras magt. Reinfeldts önskan, kanske, är att Löven, som en räv vid en hönsbur, ska locka honom tillbaka, för så bedrövligt som motståndarna påstår är det inte. För åtta eller fyra år sedan var läget det omvända. Då var det sossarna som fick klä skott för hög arbetslöshet och stagnation. Det finns en trötthet i dessa byten. Det intressanta ändå är Reinfeldts öppna hjärta för integration, sunda finanser och ordning i ekonomin, plus fortsatta satsningar på skolan och infrastruktur. Varför bet inte detta på svenska folket? Vad i själva saken gjorde att vi slog om? Var det invandringen, äldreomsorgen, utanförskapet, vargen? Var tid har sina frågor, allianser och motståndare. Tiderna förändras, och oavsett maktinnehav kommer en abdikering vare sig man vill eller inte.

Vad händer nu? ”Ingen som vet, ingen som vet”, sjöng Owe Thörnqvist om den stygga lilla loppan som försvann. Faktum är att läget att börja om, tänka nytt, utanför boxen, som förra centerledaren Maud Olofsson sa, är ypperligt. Intressant att det kom från henne. Hon fick verkligen känna på boxens fålla. Riksdag, landsting och kommun är inga lätta platser att vara på om man vill förändra. Dessutom bör man vara påläst, vilket många hobbypolitiker inte är. Den demokratiska spelplanen hamnar mellan ja- och nejsägare utan innehåll. Sunt förnuft är inte alltid politiskt gångbart, fast det borde vara det då världen vilar på dessa fundament. En sak som har retat upp folk, inte minst vänsterledaren Jonas Sjöstedt, som ju hoppades sitta bredvid Löven, är detta med riskkapitalister. Jag förstår de. Det är bara det att de har fel. Det är nämligen alldeles för få som vågar ta en risk. Vad detta land behöver betydligt mer av är vad jag kallar riskfriskt kapital för små och medelstora företag. När bankerna håller i penningen, som i Molières Den girige, och stora riskkapitalister snor skattemedel och stänger skolan, behövs ett mer sunt och vågat risktagande, vars pengar på lång sikt går till företag och jobb.

Det var samma sak när frågan om vinst kom upp. Jag vet inte om den nya boken De svenska riskkapitalisterna tar upp frågan, men jag undrar om inte de offentliga aktörerna är snäppet värre. Kommunalråd, landstingsråd och tjänstemän som i sin iver att bygga monument över sig själva kan tydligen gödsla med hur mycket skattemedel som helst utan att någon säger ett knyst. Och tar pengarna slut kommer det nya som på ett löpande band. Varför har inte företagen ett sådant löpande band? Skulle man ta en bråkdel av alla dessa bidragspengar och istället rikta dem till företag, anställda och nya medarbetare, skulle det skapa ett humanare och samhällsnyttigare klimat för alla. Folk får säga vad de vill, men energi, företag och jobben är utan tvekan fundamentet för samhällskroppen som inte får slösas bort på extremerna som mest tänker på sig själva. Det återstår att se om Reinfeldts mull rivs upp. Gustav Vasas har då legat kvar vad jag vet.

Annons: