Människan osynliggörs på den globala marknaden

Textstorlek:
Annons:

Du har flyttat till Långshyttan för ett jobb på Klosterverken. Du och familjen, fru och två barn, har nyligen flyttat in i ett nybyggt hus för några miljoner. Frugan jobbar i matbutiken och barnen trivs i skolan. De har många kamrater och ett rikt friluftsliv. När barnen hör hur mycket pappa tycker om att gå till jobbet, är de inte främmande för att en dag börja på företaget, som sägs vara ett väl fungerande och konkurrenskraftigt verk.

Men så en morgon när pappan kommer till jobbet möter han inga arbetskamrater. Det vilar något spöklikt över fabriksgolvet. Han hittar dem i lunchrummet. Han får reda på att verksamheten ska läggas ner och cirka 170 arbetskamrater tvingas gå. Först tror han att det är något slags spex och skrattar till. Men när inga andra skrattar inser han att det är skarpt läge. Det går som en svindel genom kroppen och ett socialt och ekonomiskt slukhål öppnar sig.

Det första han tänker på är: hur ska det gå med amorteringarna på kåken? Sedan kommer han på sig själv: pengar, pengar, alltid dessa pengar! Hur ska det gå för frun, barnen, jobbet, skolan, kamrater och vänner? På några sekunder har familjens liv slagits i spillror.

Det är som om Långshyttan raderats från kartan. Ledningen för Outokumpu säger att det inte längre är lönsamt att vara kvar på orten, utan man siktar på en flytt till Tyskland. Lönsamt? Vad är det som är lönsamt? Är det lönsamt att ställa 170 personer på bar backe? Är det lönsamt att skrota den svenska basindustrin för billig arbetskraft någon annanstans? Är det lönsamt att utarma den svenska landsbygden, skolan, lanthandeln, bymacken och gemenskapen? Förklara för mig vad för slags lönsamhet detta perspektiv har? Jag vet att orter som blivit av med sin industri kan resa sig. Gammalt möter nytt och visa versa. Men det som skrämmer är att på den globala marknaden existerar inga människor längre. Byar och folk upphör. Marknadskrafterna, vars tillväxtmotorer i grunden är bra för samhället, tycks tyvärr leva ett annat liv. Känslan hos ett internationellt stålföretag som Outokumpu i Långshyttan är som en kropp utan blod.

I veckan var S-ledaren Stefan Löfven på besök. Var det röstfiske eller en hjälpande hand som Lövfen kom med? Politiker brukar komma försent. Det viktigaste är vad Långshyttan och Hedemora kan och vill göra. I dessa kristider kan oanade byakrafter väckas till liv, men staten måste vara med. Det är bra att man nu har startat en process för nya jobb i Långshyttan. Men det är hög tid för den globala marknaden att komma ner på jorden och börja se människor istället för snabba och kortsiktiga pengar.

Annons: