Han kallades allmänt för sheriffen och han hade sitt sammanhang, sin fasta punkt och sin trygghet, hemma i Malung. Och en av dem som fanns där särskilt mycket för sheriffen, var krögaren och entreprenören Tom Andersson som drev ”Toms bar” i många år, och som under en mängd år hade hand om krögartältet under Dansbandsveckan.
På den tiden var tältet lite mindre storleksmässigt än under senare år, men kanske rymligare på ett annat plan. Jag upplevde en varmare känsla. Det var både fartfyllt och festligt, men ändå med en känsla av närhet.
I krögartältet uppträdde en mängd populära dansband, som exempelvis Bhonus och Scotts och även andra band, som The Refreshments. Partypolarna var också självskrivna där. Snacka om att hela tältet nästan lyftes när de var på plats.
Ändå var det lördagarna som var mest stekheta i krögartältet. För det hade växt fram en tradition om att Limas stoltheter, Little Boo and the Virgins, uppträdde där och då. Den perfekta avslutningen på veckan i tältet, ansågs det som. Och allt ifrån kommunalråd och dansbandsprofiler till utrikeskorrespondenter letade sig dit.
Det fick till följd att stora delar av både Limas och Malungs befolkning kom dit. Dessutom var det fri entré i tältet på den tiden. Så är inte läget idag.
Sheriffen, eller Bengt-Åke som han hette, jobbade bland annat med att hålla ordning och samla tomma muggar i tältet. Sheriffstjärnan var fastsatt på bröstet, och minns jag rätt så var cowboyhatten ofta på.
Han sa inte så mycket, sheriffen, men blev en omtyckt person som var en självklarhet för besökarna i Toms tält. Han stod för trivsel, hjärta och så ordning och reda förstås. Om inte han var på plats, så var det något som kändes fel.
Det är så viktigt att ha en uppgift i livet, och bli sedd och accepterad för den som man är, oavsett om man kan uppfattas som lite annorlunda. Och varje torsdagskväll under Dansbandsveckan så fanns det ytterligare en viktig tradition. Det var att sheriffen skulle kliva upp på krögartältets scen och sjunga Thore Skogmans klassiker ”Tiotusen röda rosor”, inför en jublande publik.
Det rutinerade och klassiska bandet Farbror Fläsk, med rötterna i Malung, var torsdagkvällarnas stora dragplåster i tältet. Även då var feststämningen hög och tältet näst intill fullsatt av besökare. Och så ändrade deras spelningar i tältet helt plötsligt karaktär, när de förvandlades till kompband, till en viss sheriff med stjärna.
Tonerna träffades nog inte alltid så klockrent, men med så mycket själ och hjärta bakom varenda textrad så blev publiken både rörd och berörd, varenda år. Och när den jublande publikens ovationer fick sheriffen att återigen äntra scenen efter sin sång, så framfördes samma låt ännu en gång. Det var samma procedur, år efter år.
Efteråt sa han inte särskilt mycket, men jag såg alltid hur han verkade le för sig själv, mycket stilla och varmt.
Nu är sheriffen borta, sedan många år. Begravningen fylldes av så mycket hjärta och värme. Och några av Bengt-Åkes favoritmusiker från Malung sjöng till hans ära i kyrkan. En älskad svensktoppslåt från 1968.
Tiotusen röda rosor vill jag skänka dej
Tiotusen röda rosor i ett fång
Du ska ta dem som ett sommarminne ifrån mej
Tiotusen röda rosor och min sång
Relaterade artiklar:
Att ha lite mer sommar på vintern (2023-08-24)Golf har gett mig vänner för livet (2023-07-27)
Vad gör du med ditt timglas? (2023-07-20)
Fiskeresans likhet med arbetslivet (2023-07-13)