Vad gör du med ditt timglas?

Vad har du för drömmar? Eller vad vill du göra? Med din tid.

Jag lyssnade observant på ett samtal nyligen. Det pratades om pension och om allt man har tänkt att göra när man “har tid”. Det är lite som att det är något man köpt och äger och vet att man kan bruka senare. Som att den bara ligger där på hyllan och väntar på en. “Tiden” som jag kommer ha i framtiden.

Det vet ingen.

Tiden som varit fram till detta nu är ett faktum. Det vet jag att jag har haft. Tiden som kommer vet vi inget om. Vi vet inte ens om vi har den.

Nu har vi den. Livets gåva. Nu kan vi känna, uppleva, andas och njuta.

Av allt som redan har skett kan vi lära oss av, vi kan titta tillbaka och känna glädje och tacksamhet. Men även ånger och frustration.

Framtiden är bara verklighet i vårat huvud. För många slår inte tanken in, att vi kanske inte har tiden vi drömmer om i vårt huvud. Allt man vill göra, uppleva och se. Det som ska göras ”sen”. 

Gåvan är tiden vi har fått. Och att vi är här. Men gåvan är även det faktum att vi inte vet vad som väntar oss. Hur hade det varit om vi vetat allt som ska hända? Det tragiska likväl som det lyckliga.

Ibland brukar jag tänka att vår tid och vårt liv är som ett timglas. Djupt, jag vet. Allas timglas är fyllt med olika mängd sand.

Fy, det är en jobbig tanke. Men det är också sanningen. Det är ju det enda vi kan vara helt säkra på. Att sanden någon gång rinner ut. Men när det händer, vet ingen. Med det sagt vill jag skicka ut en påminnelse om att göra det vi vill göra, medan sanden fortfarande rinner. Det är så lätt att glömma. Men viktigt att komma ihåg.

Men mitt i allt det här är det ju också viktigt att låta livet ha sitt flow. Hur gör du för att balansera livet med livet? Låta spontanitet ta plats, låta saker bara vara precis som de är menade att vara. Ha rutiner. Men inte glömma bort att livet kan vara så mycket mer än det.

Att tiden vi har för att kunna uppleva allt är oviss. Även fast vi inte tror det. Vi behöver vara medvetna för att kunna påverka. Hur vi ser och tänker om smått som stort. Men det måste också finnas en balans. Vara lite så där lagom medveten kanske man kan säga. 

Men varför är det så drygt många gånger att tänka på det här sättet? Är det kanske för att vi vet att det faktiskt är sant, att tanken att det kommer att ta slut är för jobbig att tänka? Jag tror, att gör vi det trots att något där inne kämpar emot, så kanske vi blir mer medvetna om våra handlingar. Vad vi vill spendera tiden på.

Det kanske är något du önskar du vore bättre på att uttrycka. Kanske bli bättre på att verbalt visa kärlek och uppskattning. Du kanske har en dröm om ett visst yrke, eller hobby. Vad har du att förlora? Kör! Kör! Kör!

Om du idag får drömma om framtiden – vad hade du velat göra och uppleva? När du vet svaret, fundera då över vad det är som hindrar dig från att göra just det.

Genomför det nu, medan du kan. För ”sen, framtiden” vet vi inte om vi har.

Det är upp till dig själv att leva ett liv du mår bra av. Meningen är inte att kämpa och slita, och längta efter fyra veckor på sommaren. Varje dag kan vara så fantastisk. Våga dröm och våga uppleva dina drömmar, medan du har livet i dina händer.