Från repet i landslaget i dragkamp hemma i Älvdalen till ett år i Colorado. Janna Eriksson vaknade upp en morgon och ville kasta sig ut på äventyr. Äventyret gick rakt över Atlanten där hon nu är aupair. Men, visst längtar hon hem till dragkamp och svetsloppor.
– Jag fick för mig att jag skulle bli aupair ett år, och så blev det. Jag längtade efter något obekvämt, ville göra något nytt. Det var sista chansen, efter 26 får man inte åka, säger Janna.
26 år gammal, uppvuxen i Älvdalen och numera bosatt i Colorado – åtminstone tillfälligt. Hon kallar sig själv spontan, men den där viljan att resa fanns med redan som 18-åring. Sen kom livet emellan. Ett förhållande. Ett hus i Brunnsberg. Ett stabilt men kanske lite för tryggt liv.
– Jag blev för bekväm. Jag ville testa något annat. Jag skrev in mig på en lista på en sida för aupairer, blev uppringd direkt och fick prata med olika familjer. Det var lite som ett aupair-Tinder, säger hon och skrattar.
Berg och natur
Valet föll på Colorado, med dess berg, natur och känsla av frihet. Hon tar hand om en fyraårig pojke om dagarna, och när tiden tillåter drar hon sig ut på hike, tältade i vildmarken eller umgås med nya vänner.
– Det är första gången jag reser utomlands själv. Första natten vaknade jag och undrade var jag var. Men ganska snabbt kändes det som ett andra hem.
För en person som aldrig varit borta hemifrån mer än fem veckor var ett år ett stort kliv. Men Janna är van att utmana sig själv. I nio år har hon tävlat i dragkamp, varit med i landslaget och rest runt i Europa med ett rep i händerna och kommit hem med medalj runt halsen.
– Jag saknar verkligen gemenskapen i dragkampen och att tävla utomlands – det är riktigt jävla kul.
Byggde eget svetsrum
Men lika mycket som hon älskar att tävla, älskar hon att skapa. Janna gick svetslinjen på gymnasiet, och efter några år som elektriker hittade hon tillbaka till glöden. I uthuset hemma i Brunnsberg byggde hon ett eget svetsrum, började svetsa rosor, föremål, former – alltid med en skrothög som startpunkt.
– Jag älskar att åka ner på skroten och rafsa ihop saker. Jag vet aldrig vad jag letar efter, men jag vet det när jag ser det.
Efter ett halvår i USA började det klia i fingrarna igen. Hon kände sig… medioker. Så hon letade upp en skrot även där. Snart fick hon kontakt med ett lokalt konstkollektiv – där fanns drejning, målning, trä och till och med ett svetsrum.
– Det är så konstigt här, man vill ju inte slösa bort lediga dagar inomhus när bergen finns. Men ibland går jag ändå dit, till det mörka rummet och svetsar. Jag blir glad av det på något mysko sätt.
Ställde ut
Förra sommaren ställde hon ut sina verk på Klockargårdens hantverksmässa. Hon var inte där för att sälja – men det gjorde hon ändå. En ros blev såld, trots att hon satte ett högt pris för att slippa skiljas från den.
– Jag är ju ingen försäljare, men folk tyckte att mina grejer var coola. Det var en fin bekräftelse.
Nu när året i Colorado börjar närma sig sitt slut växer längtan hem. Till Brunnsberg. Till dragkampen. Till svetsen. Men mest av allt till hunden Charlie, som bor hos exet.
– Jag vill fortsätta skapa när jag kommer hem. Jag kommer hem med så mycket inspiration. Första jag ska göra är att bygga ut mitt svetsrum.
Och kanske kommer det någon mer med henne hem.
– Jag har träffat en kille här… Vi får väl se. Vad är Colorado mot Brunnsberg ändå?