Golf har gett mig vänner för livet

Tänk vad en liten vit boll kan engagera, väcka känslor och dessutom leda till att man får träffa nya vänner för livet.

För 30 år sedan besökte jag för första gången en range på en golfbana. Nybörjarkurs stod på programmet på Samuelsdal. Lite regelgenomgång, några slag i olika längder, puttar i närheten av det där magiska hålet på green och golfens efterlängtade certifikat, det så kallade gröna kortet – det var nu mitt.

Jag var godkänd golfspelare. Då förstod jag inte riktigt vad det skulle innebär i ett framtida perspektiv. Nu 30 år senare har jag facit och utan att blinka kan jag konstatera: Vad hade livet varit utan golf?

Cirka 70 rundor per år. Från 80 till 100 slag per gång i olika längder och svårighetsgrad, i olika väder, på olika banor och framför allt med olika personer, i alla åldrar, över hela vårt avlånga land.

Och inte minst en mils promenad som om man slår ut det på 30 år blir cirka 2 100 mil. Friskvård när den är som bäst.

Idag är vi över 500 000 golfare i Sverige och golfen är Riksidrottsförbundets nästa största förbund. Bara fotbollen är större. Vem kunde tro det i början av 1980-talet?

Det bästa av allt handlar om att möta personer i alla åldrar. Golfen tycker ibland att åldersstrukturen är lite fel. Att antalet spelare som är 55 plus ökar medan nya unga golfare kan vara svårt att rekrytera.

Är då detta ett problem? Inte i mina ögon. Inom idrottsrörelsen talar vi om idrott hela livet. Vi ger bidrag till verksamheter för 60 plus. Det anordnas gåfotboll, gåhandboll med mera. Inom golfen är detta redan en verklighet. Alla kan spela med alla oavsett förmåga. Golfens handikappsystem är idealiskt.

När antikrundan, vi kallar det så i golfens värld, kallar till tävling för 55 plus på klubben i mitt hjärta – Dalsjö GK – kommer över etthundra personer nästan varje måndag. Gamla vänner och nya vänner träffas. Det tävlas, det fikas, det snackas och framför allt umgås man. Vissa går, vissa åker golfbil, men alla älskar kampen med den vita bollen.

Ibland fungerar allt, nästa gång ingenting. I ärlighetens namn finns det stunder när jag funderat på att lägga klubborna på hyllan.

Varför började jag egentligen spela golf? Bolluslingen går tjugo meter för kort, eller snett till höger eller vänster. Klubban slår upp en stor torv istället för bollen. Och att leta boll i snårig skog eller högt vått gräs är inget man längtar efter.

Så plötsligt händer det. Från 120 meter, en perfekt träff, högt och fint och bollen landar i närheten av pinnen. Kroppen, klubben och bollen är liksom en enhet.

– Halkade du, kommer en blixtsnabb kommentar från en spelkompis.

Just dessa kommentarer och kamratskapen är långt viktigare än själva golfen. Jag har förmånen att spela i tre olika gäng. Äldre grånande män som älskar golf. Tävlar, fikar, löser världsproblem och helt enkelt har kul tillsammans. Golfen är verktyget till gemenskapen.

Jag är så glad att jag inte gick med i några journalistkollegors klubb på 90-talet – VVG – Våga vägra golf. Istället är jag glad att jag fick förfrågan om att bli medlem i Dalsjö GK. En klubb där alla är lika välkomna. Klubben där alla hejar på varandra.

Om ett par timmar är det dags för Blinn Anners Cup med grabbar från Svärdsjö. Idag är det min dag, perfekt bollträff, raka slag och puttning i världsklass.

Drömma kan man alltid.