Fiskeresans likhet med arbetslivet

Vädret har gått från en tryckande värme och sol till ett mera normalt sommarväder när jag sätter mig ner och reflekterar över den senaste månaden och den tid som många förknippar med semester.

Det har gått drygt en månad sedan jag och några kamrater satte oss i två bilar, som var packade eller snarare vakuumpackade på grund av all fiskeutrustning. En lång bilresa stod framför oss innan en färja skulle ta oss ut till det fiskeställe där vi skulle umgås en vecka. Några av oss kände varandra sedan tidigare, medan några var nya för varandra.

Det som var gemensamt var intresset för havsfiske. Åldrarna var alltifrån ungdomar till mig själv som fyllt 71 år. Det som förenade oss var just själva fisket, men alla såg fram emot ett äventyr vid Lofoten. Att åka ett gäng grabbar, om man nu får kalla oss det, blir något speciellt när allt ifrån planering till inhandling och packning präglas av ett gemensamt ”Vi”.

Det är inte så svårt att se paralleller med arbetslivet, att just hitta den där känslan av ett gemensamt mål, framför allt på en arbetsplats som är i en nyorienteringsfas oavsett det är ett nystartat förtag eller ett arbetsställe som är mitt i en omorganisation. Några människor är nya för varandra, andra har haft kontakt med varandra under många år, medan några är helt nya i arbetslivet.

Resan till ön utanför Lofoten tog oss nästan ett dygn och det var några slitna kamrater som genast började sätta fiskeutrustningen i skick för jakt på hälleflundra och annan storfisk. Längtan att få sticka ut på havet drog.

Arbetsfördelningen föll sig naturligt efter kompetens och erfarenheter och alla hittade sina roller och de erfarna instruerade de som var mer oerfarna. Detta oavsett om det gällde själva fisket, att hantera båt eller ekolod, att laga frukost eller finmiddagar med färskfångad fisk.

Visst, en fiskeresa är förhoppningsvis frivillig, men vad är det som gör att alla faller in i en så fin gemenskap så naturligt, medan det ofta på en arbetsplats som är i förändring, skapas så mycket oro och rangordningen blir ifrågasatt? Gruppdynamiken är naturligtvis viktig, liksom målet. Är vi med på resan med olika syften? Accepterar vi varandras olika kompetenser? Kan vi förlika oss med att orken varierar eller att vågorna blev för höga så vi får gå tillbaka i hamn för att avvakta blåstens lynniga förändringar, eller åka åt ett annat håll vid piren…?

Vi hade dock turen att få några finare och relativ lugna dagar då det gick att söka av fiskeställen oavsett sida av ön. Det resulterade i att alla fick fin fisk och det blev några timmar med att ta tillvara fisken, och arbetsfördelningen föll sig naturligt, precis som allt övrigt i vår gemenskap. Naturligtvis fördelade vi fisken lika mellan oss oberoende av vem som hade fångat den, för alla hade ju gjort det möjligt att få upp den.

Att göra parallella mentala jämförelser mellan fritid och arbetsliv ger mig förståelse för hur vi människor fungerar och verkar, oavsett om det är ett fotbollslag, ett fiskegäng eller ett arbetslag. Vi är alla del av ett sammanhang.