Jag vill ha en Tompa Eken i varje by

Unga människors behov har varit samma genom alla tider, tänker jag när jag ser SVT:s dokumentär Tompa Eken – ett liv i punkens tjänst. Tompa Eken var initiativtagare till verksamheten i Ultrahuset i Handen, en mytomspunnen livescen under 1980-talet. Där samlades ungdomar för att lyssna på band, umgås och äta Tompa Ekens nybakade bullar som han måste ha bakat miljoner av. I Ultrahuset uppstod en gemenskap som bara finns i det som människor skapar tillsammans.

Programmet får mig att tänka på bristen på fritidsgårdar och replokaler, nedläggningar av gymnasieprogram och besparingar i skolorna. Hur det bidrar till stökiga ungdomar, drogmissbruk, psykisk ohälsa och ibland även kriminalitet. Hur vi vuxna undrar vad det handlar om, hur svårt vi tycker det är att förstå och att det egentligen är så otroligt enkelt och så förhållandevis lite som behövs.

Programmet påminde också så oerhört mycket om min egen tonårstid! 1977 kom punken till Sverige. Jag fastnade direkt för den provocerande musiken och stilen. Köpte med hull och hår låtarna av Ebba Grön, Ramones, The Clash, X-Ray Spex och Generation X. Musiken var central och i min hemby fanns inte annat att göra på fritiden (om man inte höll på med idrott) än att gå gata upp och gata ner och hoppas på skjuts med någon av de äldre killarna för att åtminstone få lite bra musik i öronen.

Vi gick och gick tills det faktiskt en dag hände något – vi fick vårt eget Ultrahus. Mitt i centrum, inklämt bland andra bostadshus stod en rivningskåk där vi fick hålla till. Ingen el fanns men en vedspis där vi eldade. I skenet från brasan lyssnade vi på punk, drack alldeles säkert en öl eller två och umgicks i något som vi betraktade som vårt eget. Huset revs förstås senare men den positiva känslan består.

Vi fick också en fritidsgård till slut, med personal och allt. Det betydde att vi hade någonstans att gå, en träffpunkt, där vi kunde värma oss, träffa människor i ett annat sammanhang än i skolan och hemma, och lyssna på musik. Där formades vi tillsammans, speglade oss i varandra och i de vuxna på plats. Vi blev bekräftade, respekterade och vi var en viktig del i samhället – det kändes i alla fall så eftersom kommunen lyssnat på vårt önskemål om någonstans att vara.

Dokumentären om Tompa Eken sätter fingret på något viktigt, något som även författarna Diamant Salihu och Evin Cetin skriver om i sina böcker om gängkriminalitet i Stockholmsförorterna: hur viktigt det är att möta barn och ungas behov, se dem, bekräfta dem och ge förutsättningar att mötas med och utan vuxna. I kölvattnet av alla undanryckta mattor i form av ”besparingar” för de unga syns nu effekterna både på landsbygden och i storstadsområdena.

Tompa Eken har varit en eldsjäl för livemusiken i 40 år. Han såg tidigt behovet av att ha någonstans att samlas där också musiken kunde vara i centrum. Tiotusentals ungdomar har besökt hans livespelningar och ätit hans nybakta bullar.Det kanske inte är svårare än så. En Tompa Eken i varje by som ser de unga, fixar livemusik, bakar bullar och håller lite ordning. Som Jocke Åhlund i Teddybears uttrycker det i dokumentären:

”Jag tror inte folk fattar hur jävla viktig han varit för hela Sveriges kulturliv”.