Solen fortsatte skina och barnen utanför lekte som om ingenting hade hänt

Jag vet inte hur många gånger jag suttit där, på en stol längst fram vid altaret hållandes min gitarr och tänkt tanken – nu är jag ”mitt-i-livet”. Det är samma tanke fast det ofta är totalt skilda sammanhang.

Har det varit begravning har jag haft en kista framför mig samtidigt som jag lyssnat till ett gripande begravningstal. Samtidigt har jag tänkt på de människor som betytt mycket för mig och som nu inte längre finns kvar. Sedan försökt lägga in alla dessa känslor för att göra en svår stund förhoppningsvis lite ljusare.

Har det varit ett dop har jag fått se en präst hålla upp en nydöpt krabat inför släkt och vänner precis som Simba, ni vet, lejonkungen. Här har det handlat om dopvisor för att förmedla glädje och tacksamhet. Har det varit bröllop har det handlat om ögonblick av total lycka och på något vis försöka sätta ord på den fantastiska kärleken. Men det har hela tiden handlat om att vara ”mitt-i-livet” – de där ögonblicken då livet stannar till och världen utanför för en stund sätts på paus.

Jag har känt en enorm tacksamhet att få vara med i dessa stunder, att ha en uppgift. Att vara en pusselbit till att detta tillfälle kanske blir lättare, mer begripligt och som förhoppningsvis bidrar till minnen som sitter kvar och gör livet lite bättre. Jag tror att vi alla behöver dessa ögonblick som är mitt-i-livet! Och då menar jag inte tidsmässigt, mitt-i-livet, där man är mitt i karriär, husrenoveringar och barnuppfostran. Nej, jag menar mitt-i-livet som när livet står på sin spets och man verkligen förstår vad som är viktigt. 

Jag har några sådana ögonblick som etsat sig fast hos mig. Givetvis våra båda döttrars födelse, dop och konfirmation samt mitt och min frus fantastiska bröllop. Men även ett ögonblick när jag satt på Falu lasarett vid en kuvös. Det var en solig dag och vi hade precis fått vårt efterlängtade första barn Jonathan. Det var han som låg i kuvösen med slangar fästa överallt på hans lilla kropp.

Jag minns att jag satt där med blicken helt fokuserad på den mest vackra lilla varelse jag någonsin sett. Helt fokuserad på alla läkartermer, siffror och uttryck som hela tiden försökte förklara Jonathans tillstånd. Jag blev en expert på att förstå exakt vad som hände och hur lilla Jonathan mådde. Jag förstod dock att det inte var mycket man kunde göra åt hans tillstånd. Att det nu bara var dagar eller timmar kvar av hans korta men ändå vackra liv.

Jag minns att jag mitt i min koncentrerade studie av min förstfödde son lät blicken zooma ut och att jag istället såg världen utanför som reflekterade sig från kuvösen. Jag såg istället några barn som kastade snö på varandra i den vackra vårvinterdagen utanför fönstret där vi satt. Jag upptäckte här att det fanns en värld utanför. Där solen fortsatte skina och barnen lekte såklart som att ingenting hade hänt. Det har jag ofta tänkt på efteråt, att det var exakt ett sånt mitt-i-livet ögonblick som jag pratat om. Ett ögonblick där allt stannar upp och man faktiskt inser vad som är viktigt och får en att uppskatta alla de dagar man får med sina nära och kära.

Det behöver naturligtvis inte vara något som är så här dramatiskt och livsomvälvande. Det kanske kan vara en löp/vandringstur på fjället en vacker höstdag, en mysig kräftskiva med familj och vänner, fisketur på sjön eller varför inte en hockeyresa för att se sitt favoritlag för första gången för säsongen. 

Ett tips nästa gång du gör något du uppskattar tillsammans med någon du verkligen tycker om; slut ögonen, ta tre djupa andetag (helst genom näsan) känn den härligt klara höstdoften och tänk; ”Nu är jag mitt i livet”…