Vi får nöja oss med lok och vagnar som påminner om filmer med John Wayne

Jag har äntrat Stålhästen under ett antal veckor när jag har pendlat till uppdrag. Jag tycker att stålhästen är ett passade namn på tåget till Stockholm. Under de år som jag har åkt till Stockholm har jag varit med om en hel del skiftande kvalitet på de tåg och vagnar som jag har åkt med. Jag minns en tid när det stoltserades med X2000.

Nu vet jag inte varför vi masar och kullor får nöja oss med lok och vagnar som påminner om filmer med John Wayne, men det är ju ingen idé att klaga om man nu tycker att tåg är ett alternativ.

Om man som jag är intresserad av människor, kanske ärligare att säga ”nyfiken på människor och dess beteende”, så kan en tågresa vara en högtidsstund. Att vänta in tåget är bara det en sport för vissa, att ställa sig på perrongen på rätt ställe när tåget rullar in och stannar precis där rätt nummer står på vagnsdörren, det kan ge dagens första poäng.

Sedan kommer nästa uppgift som är att kliva på vagnen i rätt ände så att man slipper möta alla andra som kämpar på för att hitta sin plats med ryggsäckar och resväskor. Det verkar vara en av de svåraste morgonbestyren och det hörs många ”ursäkta” både framåt och bakåt i vagnen.

Av någon anledning verkar det finnas de som har hittat en favoritplats men som tyvärr inte stämmer med vad som står på den biljett de har fått. Jag har många gånger funderat på dessa personers stoiska lugn när de undviker all mänsklig kontakt och försöker försvinna ner i sätet, ända till någon som har bokat platsen triumferande visar upp att de ska sitta just där.

Med en överraskad min som slår det mesta i skådespelartalang lyfter de sig galant och försvinner ibland till sin rätta plats men ibland bara bort.

Sedan kommer frågan hur vi ska bete oss när vi tvingas sitta med någon helt okänd människa. Det finns ingen instruktionsbok, men tydligen finns det någon inbyggd reflex i oss alla, ja i alla fall i de flesta.

Det moderna livet har framför allt för de yngre räddat många från att få kontakt med sin medfånge, förlåt medresenär, och hörlurar och airpods används flitigt. Andra försöker hitta sin inre aura och visar tydligt att kontakt inte är önskvärd.

Ibland kommer grupper från företag eller kompisgäng som ska flyga från Arlanda till varmare trakter. Då kan ljudet förändras i vagnen. Annars verkar det enda som kan förena tågresenärer vara ett oväntat stopp. Framför allt stopp utan prognos. Börjar sedan osäkerheten dra ut på tiden ökar samtalen med samma frekvens som tiden.

Samma effekt sker om det på grund av något strul måste bytas till buss. Då blir vagnen plötsligt helt förändrad, någon form av gemenskap bildas och små samtalsgrupper söker trygghet i varandra.

Vad händer? Var står bussen? Hinner vi fram till att jag ska möta barnbarnen? Frågorna är många och ofta står en tågvärd någonstans med knapphändig information och hoppas på en juste behandling av stressade resenärer som tidigare knappt tittade mot grannen men som nu har gjort gemensam sak med sina medresenärer och kräver sin rätt.

Med viss tvekan trycker jag på SJ-appen för att beställa en ny resa och håller tummarna.