Jag var radioaktiv med Pappa Piano

Han pratade med klingande dalmål, hade ofta ett varmt och busigt leende på läpparna, och framför allt fingrar som lekte sig fram över tangenterna som gjorde att det var helt omöjligt att sitta still. Vänsterhandens boogie woogie-takter och högerhanden som blixtsnabbt smekte eller ibland hamrade ner exakt rätt tangenter i rätt ögonblick. Ludvikasonen gjorde starkt intryck på mig, inte minst under min barndom på 70-talet.

Jag ville kunna lira piano som Charlie Norman, men på den tiden när man äntligen som åttaåring fick tillträde till den kommunala musikskolan, så fördröjde regelverken de musikaliska ambitionerna. Alla skulle spela blockflöjt först. I två hela år! Va falls…..

Tack och lov så hade jag ett kassettband med Charlie Norman som jag kunde sätta i den kassettbandspelare som jag hade sparat till, och som kostade 298 kronor på den tiden. Jag hade bandspelaren vid pianot, och försökte försiktigt hänga med i någon ton här och där. Att få känna sig delaktig i musiken från ”Pappa Piano”, som han ibland kallades, var häftigt. Jag älskade svänget, och ville inget annat än att få spela jazz och blues på pianot.

När de två blockflöjtsåren äntligen var avklarade så hoppades jag nu på åtminstone lite pianosväng inspirerat av min idol Charlie, men istället väntade skalor till förbannelse, varvat med stycken som ”Lilla snigel” och annat tjafs. De sex första pianoterminerna hade jag sex olika nyutexaminerade pianolärare som alla slaviskt följde läroplanerna. Under den tiden var det tur att jag inte bara hade ett utan ett par stycken kassettband med Charlielåtar, så lusten att lira levde kvar.

Det var först i slutet av mellanstadiet som jag själv hittade en pianolärare som själv spelade piano i storband, som lirade med feeling och gung, och som förstod vad jag ville. Då blev det roligt på riktigt.

När jag var 22 år började jag jobba på Radio Dalarna som programledare och reporter. Redan efter ett halvår väckte jag idén att be Charlie Norman komma till radiohusets stora studio i Falun. Min tanke var att vi skulle köra en timmes direktsänd radio där lyssnarna fick ringa in, prata med Charlie och önska låtar, som han förhoppnignsvis ville och kunde spela.

Radiocheferna sa Ja till min idé, och när jag ringde Charlie och frågade, så minns jag ingen som helst tvekan. Han tackade Ja, eftersom han sade sig älska idén, att vad som helst ju kunde hända när det var ”live” och så hade han ju hjärtat i Dalarna…

Den unge Niklas var självklart nervös över att få göra radioprogram med sin barndoms pianoidol, och jag minns att den nervositeten tilltog när Charlie kom in i radiohusets stora studio. Den studion var välkänd på den tiden för radiolegendaren Bengt ”Polo” Johanssons traditionrika program ”Dans kring granen” som sändes från Falun i Riksradion varje julafton.

”Polo” befann sig i studion när Charlie anlände. Pappa Piano sa i förbigående till ”Polo” nåt i stil med att han hoppades att flygeln var stämd, för annars skulle han åka hem igen. Jag fick en klump i magen och försökte dölja min tilltagande nervositet. Sen började fingrarna att dansa över tangenterna, och flygeln visade sig vara lika välständ som Charlies goda humör.

Det blev en fantastisk radiotimme, där telefonväxeln nästan brakade ihop av alla som ville växla några ord med Charlie, och få sina låtar spelade. Glada lyssnare, en sprudlande glad Charlie som gav sitt allt, och så jag – förmodligen lyckligast av alla. Att få vara programeldare i radio, tillsammans med min gamle idol, Pappa Piano.