Välkomna till världens centrum

Rubriksättningen i denna krönika skriker ut lokalpatriotism. Jag är medveten om det. Men visst är det särskilt tydligt så här i midsommartid att just Dalarna känns som världens centrum? Det är ju här som ”alla vill vara” under årets härligaste högtid. Lämmeltågen av bilar från alla håll som strålar samman just i Sveriges vackraste landskap. Där midsommarfiranden står som spön i backen och där det största av dem alla samlar tiotusentals människor i ”Gropen” i Leksand.

För nog är det väl här som alla vill vara? I landskapet med dalahästen som blev Sveriges nationalsymbol i och med världsutställningen i New York 1939.

Minns ni midsomrarna år 2020 och 2021? När inga midsommarstänger kunde resas? När Gropen låg öde? När myllret och festglädjen uteblev. När högsommarkänslan fick ett annat perspektiv. När vågor av smittspridning avlöste varandra och ”distans” och ”handsprit” var modeorden på allas läppar.

Men nu är läget ett annat. Är det nu som allt ska bli som vanligt igen? Eller finns ”som vanligt” ens längre?

Det är ändå nu som vi har några extremt intensiva veckor framför oss i världens centrum. Besökarna ska komma till oss från när och fjärran, till ett väldukat smörgåsbord och ta del av allt fantastiskt som vi har att bjuda på. Från Fredriksberg, Söderbärke och Avesta i söder till Grövelsjön, Fjätvallen och Fjätervålen i norr.

Det är viktiga månader för oss i Dalarna och för vår extremt viktiga besöksnäring. Frågan är hur det blir i år? Med inflation och fortsatt höga priser på både det ena och det andra.

Kanske blir det mer sparsmakat i år, med kraftigt bantade semesterkassor och färre turister. Eller också får de eventuellt bantade semesterkassorna till följd att utlandsresorna blir färre till förmån för mer semestrande i hemlandet? Kanske en ”hemester light” är att vänta? I så fall till glädje för alla oss som lite lokalpatriotiskt agerar som dalaambassadörer för de som ännu inte har kommit på att Dalarna är landskapet där man bör bo, leva och verka. Eller åtminstone turista i, titt som tätt…

– Var ska du fira midsommar i år? Blir det hemester i Dalarna i sommar?

Grannen frågar mig, precis samtidigt som jag skriver denna krönika, och jag svarar utan att tänka efter:

– Det blir midsommar vid fritidshuset i norra Västmanland, och senare under sommaren blir det en flygresa söderut för lite sol och strandhäng. Dessutom en sväng till Gotland och senare kanske en tur till Småland och träffa några vänner…

– Vad är det för fel på Dalarna, frågar grannen.

Lite försiktigt, och utan större trovärdighet, stammar jag fram något om vikten av att se något annat ibland, för att uppskatta hembygden ännu mer. Och tänk så bra att kunna vara en god dalaambassadör även utanför gärdesgårdarnas gränser.

Grannen fnyser, till synes ogillande.

– Jaha du. Ja vi blir då hemma. Vi tycker att Dalarna alltid är bäst. Särskilt på sommaren, konstaterar grannen, innan han lunkar iväg mot sin tomt, rättar till en stör i gärdesgården och varsamt putsar kurbitsklistermärket på brevlådan, innan han går in till hustrun.

Jag inser att jag har en del kvar att lära. Men jag har å andra sidan bara bott i Dalarna i 30 år.