Det finns något magiskt, till och med odödligt, med det skrivna ordet. En publicerad text kan på sitt sätt få en person att leva för alltid. Det fick jag nyligen uppleva.
I köket i mitt barndomshem satt en artikel om Stais Anders Persson, senare Anders Lustig, en man från Orsa som 1907 följde i sina bröders fotspår och utvandrade till Amerika. Han skulle lämna livet som jordbrukare för att bli pälsjägare i en indianstad i Kanada.
Artikeln Anders Lustig – trappern från Orsa är skriven av Janne Bäckman i Orsakompassen tidigare i år. Jag förstår under läsningens gång att han själv baserar artikeln på en intervju från 1937 med Anders Lustig av lärarinnan Hanna Belin. Jag kunde inte tygla nyfikenheten utan letade upp intervjun som lyckligtvis fanns kvar. Som pälsjägare i Canada lyder rubriken i Orsa skoltidning från 1937. Hon pratar med den då 67 år gamle Anders Lustig som ser tillbaka på sin tid i Amerika.
Intervjun är fullpackad av händelser där Anders sätter ord på sitt liv och reser över decennier i en snabb takt. Hanna fyller stycke efter stycke med makalösa berättelser.
Idag kan en resa mellan Orsa och Washington tyckas lång, men hur gick det till för 115 år sedan? Jag kan knappt tänka mig vilket mod som krävdes för att göra den resan, men det modet hade drygt en miljon svenskar som mellan 1800 och början på 1900-talet gjorde resan över Atlanten. Anders Lustig var bara en av dem och tack vare Belins frågor och text får jag uppleva ett nedslag i historien genom ögonen på mannen som upplevde det personligen.
Anders resa börjar på ett sätt som skulle få vem som helst, särskilt jag själv, att tappa modet. Anders, som inte kan ett ord engelska, tar sällskap av en bekant som återvänder till Orsa för att hämta med sin familj till Amerika. Med sig på resan har Anders en adressbok till släktingar som redan gjort flytten över Atlanten, men den lyckas han tappa bort under färden. Hans bror Erik, som redan bor i Washington, ska möta upp honom efter landstigningen men dyker aldrig upp. Anders får hjälp att hitta husrum över natten och lyckas mirakulöst nog hitta brodern dagen därpå på en norsk bar. Fartyget Anders kom med var två dagar tidigt, vilket förklarar broderns frånvaro.
Väl på plats i Takoma, Washington, visar det sig att det är stor arbetsbrist. Men Anders Lustigs tur börjar vända och han får arbete som varuutkörare åt en svensk handlare.
Åren går och Anders längtan efter ensamhet och vildmark leder honom till slut att dra till sin andra bror i Kanada. Där blir han en framgångsrik pälsjägare i indianstaden Tiket Portage. Drömmen om vildmarken blev verklighet för Anders som spenderade 30 år i Amerika innan han återvände till gården i Orsa under 1930-talet.
Hanna Belins intervju från 1937 med trappern Anders blev källan till Bäckmans artikel i Orsakompassen 85 år senare och nu grunden till min krönika.
Anders fick inga barn, inte vad jag kan hitta på släktforskningssidor, men minnet av honom lever vidare tack vare den magiska kraften i det skrivna ordet och en enkel fråga följd av tystnad medan en människa berättar om sitt liv. Det ska sannerligen inte underskattas.
Relaterade artiklar:
Att förlora en del av sig själv (2023-06-15)Är hemma där hatten är lagd? (2023-06-08)
Ett besök av mig själv som barn (2023-06-01)
Tjatet om bekräftelse – Hur upplevde du paketutlämningen? (2023-05-11)
Därför är lokaljournalistik så viktig (2023-05-03)
Ibland är du själv din största mobbare (2023-04-27)
Varför inte skaffa sig en ST vid pensionen? (2023-04-20)