Är hemma där hatten är lagd?

”Wherever i lay my hat thats my home” sjunger Paul Young. Låten kommer upp i tanken när jag sitter i solen och ser hur husbilar av olika sorter rullar in på den camping där jag numera tillbringar min lediga tid.

Alltfler skaffar husbil när de blir äldre. Drömmen om att kunna åka vart man vill, när man vill, verkar bli större ju mindre tid man ser framför sig.

En del nöjer sig med att se vårt egna land och utgår från hemmet på lite kortare trippar, men en del ser husbilen som en möjlighet att åka till varmare länder på vinterhalvåret.

Själv tillhör jag de som inte skulle klara av att vara borta någon längre tid i ett annat land. Jag skulle längta till familj och vänner och tillbaka till Dalabygden, och då menar jag inte bara tidningen. Att vi människor ser så olika på hur tiden efter arbetslivet ska vara tycker jag är intressant.

Jag har förstått att inom min släkt så har man sällan lämnat sin hembygd för att bosätta sig någon annanstans. Anledningarna kan vara många. Vi har inte tvingats flytta av fattigdom eller så har vi kanske sökt tryggheten i det vi är vana vid.

Andra som jag känner ser inga problem med att flytta. Ungdomar studerar utomlands och jobbar i andra länder som den naturligaste sak i världen. Själv sökte jag den yrkesutbildning som fanns närmast och den arbetsplats som också var närmast.

Att man som välutbildad ser en annan större arbetsmarknad är naturligt, och att träffa studiekamrater på högskolor och universitet vidgar också vyerna.

Ja tankarna flyger iväg när man sitter i solen och filosoferar. Vad är det vi söker i livet och vilka funderingar får man när livet närmar sig den bortre parentesens? Blev livet som man tänkte sig eller hade man andra förväntningar när man klev ut från högstadiet?

Är det så enkelt som i Paul Youngs låt att där man befinner sig känner man sig hemma? Eller är drömmen om ett annat liv större när man blir äldre? På tv:n matas vi med mäklarprogram där äldre personer letar boenden i varmare länder och ser framför sig det goda pensionärslivet. Själv är jag glad att vara hemma och sysselsätter mig med föreningsliv och jobb och nöjer mig med sommaren i Sverige.

Det är klart att de flesta av oss lever ju rätt lika på ålderns höst som vi har gjort tidigare i livet. Vanans makt är stor liksom förutsättningarna, hälsan, ekonomin och den sociala omgivningen som naturligtvis är viktiga parametrar.

Jag brukar säga att den sociala faktorn alltid är större än den geografiska när stora beslut ska tas. När tiden har kommit och man av olika orsaker kanske måste flytta till ett äldreboende, så vill de flesta bo i sin geografiska närhet. Men det är inte för att avståndet från hemmet är kort, utan för möjligheten att i sin närhet få den sociala kontakt som man tidigare har haft. Att få prata om Leksands IF eller om Brage eller andra hemmalags förträfflighet är i alla fall större om man bor där man har verkat.

Men nu tar jag av mig min hatt och går in i min husvagn. Jag känner mig rätt nöjd med de beslut som jag har tagit i livet och det är något som jag rekommenderar alla att göra, oavsett var ni har lagt er hatt.