Ett besök av mig själv som barn

Jag fick tillbaka en bunt brev…en hög med kuvert i flera storlekar där frimärken på kungen i olika färger eller dalpilarna fanns i de högra hörnen. Frimärkena var stämplade med datum och år och breven var skrivna med en välbekant handstil. Min egen handstil…fast som den såg ut för ungefär 45 år sedan.

Det var rolig, men samtidigt vemodig läsning på många sätt. Det kändes som att få besök av sig själv som liten för en stund och följa vilka tankar och funderingar jag hade på den tiden. Breven jag skrivit var till min nära jämnåriga kusin, som jag brevväxlade med när jag var barn.

Jag bodde i Stockholm då och hon i Dalarna, så vi träffades inte så ofta. Däremot brevväxlade vi och jag kan konstatera i breven att hon var den flitigaste brevskrivaren av oss två.

Jag läser nyfiket vad jag skrivit och frågat henne, och redan som sjuåring undrade jag:

”Vilket lag hejar du på. Jag hejar i alla fal på leksand dom vann med 2-1 mot AIK.”

I breven undrade jag vad hon önskar sig i julklapp och om hon tycker om den senaste julkalendern. Jag berättade om vad som hänt mig i skolan, att vi skulle åka till Rättvik och plocka potatis och att jag längtade till jul.

Breven vittnar om en svunnen tid då jag i ett av breven berättar att jag ska hämta ut kort som blivit framkallade och är nyfiken på vad som fastnat på plåtarna.

I många brev har jag gjort egna korsord, kluriga rebusar och gåtor, som jag ser att min kusin har löst. Jag hade även gjort pyssel och ritat figurer, som hon har färglagt. Men det som ändå etsat sig fast och går som en röd tråd genom breven är hur mycket jag längtar efter att få träffa henne och leka, gå i samma skola som henne och få ”sitta med dig i klassrummet”. Det skrev jag om efter att vi flyttat om bänkarna i klassrummet på min skola.

Åren går, men det fina är att känslan fortfarande finns kvar. Jag ser fram emot att få träffa min kusin, gå på stan, gå ut och gå, följa henne en bit på väg hem, som vi alltid gjorde som barn, prata med henne i telefon där vi har lika mycket att prata om då som nu. På den tiden var det rikssamtal när man ringde till Dalarna. Det var dyrare än lokalsamtal och då kunde man inte prata hur länge som helst.

Jag läser igenom brevhögen och leker med tanken att kunna träffa mig själv som barn och prata en stund. Då skulle jag fråga vad jag tyckte och tänkte om olika saker och jag skulle berätta om erfarenheter jag fått och lärdomar jag gjort genom åren. Jag skulle berätta vad jag borde se upp med, förvarna och akta mig för, men jag skulle även peppa och uppmuntra mig med olika intressen och vägval.

Nu kan jag inte det, men breven och minnena finns kvar. Jag ska ringa min kusin nån kväll och prata riktigt länge eller rentav skriva ett brev till henne. Självklart ska jag göra någon klurig rebus, gåta eller korsord som hon får lösa. Men jag ska också passa på att berätta hur mycket hon betyder för mig, då som nu, och säga vilken tur att hon sparat breven. Därmed fick jag följa med en bit på väg, längs en tidsresa tillbaka till barndomen.