Inlandsbanan i gemensam norsk-svensk ägo?

Nyligen presenterade Trafikverket en utredning som helt negligerade Inlandsbanans roll för regional utveckling i det stora Inlandet. Verkets ensidiga och avvisande utredning säger dock mer om Trafikverkets egen kompetens och framtidsanalys än om inlandsbanans och inlandsregionens framtid. Sådana utredningar är inte sällsynta från Trafikverket som alltid ställer sig på storstädernas planhalva när det gäller framtida vägar och järnvägar.

Kampen för Västerdalbanans upprustning fram till Malungsfors visar dock att de lokala aktörerna ibland kan besegra järnvägssystemets Goliat.

Många är eniga om att flertalet länder – inte minst i Norden – måste använda tiden efter coronans intensivfas till inte bara en återstart i största allmänhet utan en kraftfull insats för att skapa ett hållbart samhälle. Där är kombinationen Norge/Sverige något att räkna med. En möjlighet är att diskutera ett gemensamt ägande eller åtminstone en gemensam planering och kanske också finansiering av en upprustning av Inlandsbanan från Gällivare till Mora.

För att skapa en ännu mer attraktiv bana behövs en återuppbyggnad av banan mellan Mora och Vänern vilket skulle ge Inlandet en konkurrenskraftig infrastruktur där även norska transportbehov till Göteborg och kontinenten kan tillgodoses. En plan för detta har kommunerna efter banan redan lagt fram. Att kombinera detta med en upprustning av den parallella Inlandsvägen E45 skulle applåderas lika mycket i Norge som på vår sida om gränsen. Ett gemensamt ägande av en sådan led kan få stora positiva effekter för båda länderna som redan idag använder vägen flitigt för många tunga transporter.

Ett annat alternativ är att möjliggöra för norska sparbanker, som är många nära gränsen till Sverige, att öppna filialer hos oss. De svenska sparbanker vi hade tidigare i fjäll- och inlandskommunerna är borta sedan länge. Här kan norska banker gå över gränsen och stödja främst nya och växande småföretag. Samarbete mellan svenska och norska lokalbanker är också en modell värd att pröva. Att ha ett fungerande bankväsen är lika viktigt som bra vägar och järnvägar.

Om vi i Sverige slutar att bara tänka på EU-kontakterna söderut kan vi göra mycket i Norden. Invånarna väntar på initiativ!

/Ronny Svensson, ledarskribent

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Gallimattias som sprids om vaccinfrågan – vilka källor litar du på?

Jag har aldrig sett ett starkare vaccinationsmotstånd än jag sett i år. Teorierna är olika. Allt från de som sakligen kanske blev skraja efter narkolepsibiverkningen från förra vaccinet, till de som tror att regeringen ska plantera in små microchip i kropparna på oss för att sen kontrollera oss.

Det var absolut de som fick narkolepsi av vaccinet mot svininfluensan. Enligt SVT handlar det om ca 440 personer. Totalt blev 60% av hela landet vaccinerat, ungefär 5,3 miljoner människor. En allvarlig biverkning givetvis, men få drabbades av den. Har man i åtanke hur många människor som får allvarliga konsekvenser av coronaviruset så behöver man inte vara någon stor matematiker för att förstå att faran med viruset är många många gånger större. Så är det en saklig oro för risker så bör man vaccinera sig också baserat på det.

Vi måste också komma ihåg att vi redan testat detta vaccinet på väldigt många människor; över 17 miljoner människor har fått det när jag skriver den här texten. Det är en hyfsat stor grupp som faktiskt testats innan oss. Jag vet att några i Sverige redan fått, men den stora massan har ännu inte hunnit med att få det. När så många människor får en åtgärd så spelar det ingen som helst roll vilken åtgärd det är.

Säger man till en miljon människor att ta en promenad så kommer folk att dö, bli tokiga eller gravida också. Det betyder inte att det handlade om promenaden. Det här är väldigt viktigt att komma ihåg.

Att vilja veta vad som sprutas in i ens kropp tycker jag däremot är sakligt – fråga och ta reda på – men ha i åtanke att det sprids otroligt mycket gallimatias kring det här ämnet, och du behöver vara noggrann med vilka källor du använder. Givetvis tjänar läkemedelsbolaget pengar på att du tar vaccinet. På samma sätt som din tandläkare tjänar pengar på att du får hål, eller mekanikern på att bilen går sönder. Då ska man vara kritisk, det är helt korrekt. Men om du åker långt förbi kamremsbytet för att du inte litar på din mekaniker så är det du som får betala priset för din rasade motor i slutändan.

Det kan vara din läxa. Skippar du vaccinet däremot blir det en läxa inte bara för dig, utan också för oss runt omkring dig.

/Kim Larsson, partipolitiskt ledarskribent

Är egentligen partipolitisk enighet möjlig?

Ett bristande ledarskap

Alla demokrater vet att en levande demokrati behöver olika röster, samtal och idéutbyte mellan mänskor, flera partier som organiserar våra värderingar och intressen och ett gränsöverskridande samarbete kring det som förenar de flesta mänskor. Att kunna skapa konstruktiva och framåtsyftande kompromisser är nödvändigt för att vi skall kunna hantera olika problem och konflikter och bygga ett allt bättre och hållbarare samhälle.

Jag har tidigare i denna tidning argumenterat för en ökad samverkan mellan olika partier, ideella rörelser och lokala företagare för att kunna läsa de stora behoven och bristerna hos landsbygdens service samt boende-och arbetsmarknad. Det finns en fungerande samverkan mellan exempelvis kommunerna efter E45 och Inlandsbanan som ju är två fundamentalt viktiga kommunikationsleder i hela Inlandet. Det räcker dock inte.

Det som fortfarande saknas är en kraftfull och enig samverkan mellan Riksdagens partier om de avgörande frågorna för Dalarnas och övriga inlandsläns framtid. Det gäller inte minst kommunikationerna, den grundläggande servicen, utbildningen, sjukvården, naturresursernas användning och de finansiella strukturfrågorna som exempelvis skatteutjämningen.

Kommunikationerna borde vara enkelt att komma överens om. Bättre järnvägar, vägar och IT-nät gynnar ju alla parter i samhället – både bofasta och de många besökarna. Det gäller även merparten av den grundläggande servicen som livsmedel, post- och bankservice samt drivmedelsförsäljning. Kring skatteutjämningen, sjukvården och utbildningen är det sämre beställt med samsynen. På dessa områden måste politikerna tona ned sina särartslösningar, sluta gräla om det mindre väsentliga.

Utan en stark, enig och uthållig front för viktiga framtidssatsningar och mot intressen som ofta nedvärderar behovet av en väl fungerande och utvecklingsinriktad landsbygd går det inte att bryta de allt större klyftorna mellan stad och land, särskilt norr om Mälardalen.

För att lyckas med att på allvar stärka landsbygden, där pandemin gett oss en oväntad gratishjälp, behövs partipolitisk enighet om de viktigaste frågorna. Det fordrar i sin tur ett utvecklat och gemensamt ledarskap. Kanske är bristen på ett sådant vår avgörande nackdel?

/Ronny Svensson, ledarskribent

En vit jul bör faktiskt handla om nykterhet

”…i genomsnitt motsvarande 92 flaskor vin per person och år…”

Den vita julen närmar sig med stormsteg. Nu är det barnens högtid, och vitheten handlar givetvis också om snötäcket som helt klart ger en annan dimension i julfirandet, men jag pratar om nykterheten. Något som proklamerats varje år så långt tillbaka som jag kan minnas. Julen ska vara nykter, för barnens skull.

Jag har inget problem med att organisationer som IOGT jobbar för nykterhet, det kommer alltid att behövas motpoler till alkoholen i samhället.

En genomsnittlig svensk konsumerar alltså motsvarande 342 starköl eller 91 flaskor vin eller 32 flaskor sprit per år. Det motsvarar drygt 6,5 öl i veckan eller 1,75 flaskor vin i veckan enligt Systembolaget.

Det kommer inte vara negativt att vi skippar detta på en högtid, snarare tvärtom. Dessutom har ny forskning visat att det inte längre finns något ofarligt drickande.

Tidigare har man ju hävdat att en liten del sprit per dag kanske till och med skulle kunna vara bra för hälsan, men det har ändrats på senare år till att faran med alkohol börjar vid första glaset.

Har man problem med alkohol så kan man inte dricka överhuvudtaget. Alkoholism är en sjukdom, som i alla fall jag som humanist, ser som något som även drabbar det sociala i ens liv. Alltså, man behöver inte ha ett jättefarligt bruk för kroppen, eller uppleva abstinens för att vara alkoholist.

Det kan “räcka” med att familjen påverkas på ett negativt sätt. Alltså sjukdomen sitter i själva familjestrukturen, med barn som är rädda för att föräldern ska dricka, eller en partner som är orolig för intaget personen har.

I Sverige är det över en miljon människor som dricker för mycket alkohol enligt Systembolaget. Alla är inte missbrukare men har ett bruk som skulle kunna generera missbruk eller annan typ av ohälsa. Det kostar samhället enorma mängder pengar.

Men nykterhet på julen är inte lösningen på alkoholproblemen.

Nykterheten för alkoholisten måste vara året runt och oavsett vad det är för högtid, veckodag eller anledning. Det går inte att “skärpa sig” just när tomten kommer för att sen kalasa resten av året. Är du orolig för dig själv eller någon annan är det helt klart ett problem. Det går inte att lösa själv. Ta hjälp!

/Kim Larsson, partipolitiskt oberoende ledarskribent

Pandemin kan faktiskt gynna landsbygden

”Många har tack vare det decentraliserade arbetet på hemmaplan undvikit 1-3 timmars pendlingsarbete per dag”

Den pandemi som nu plågar så gott som varje medborgare kan på olika sätt bli en fördel för landsbygden – kanske utan att vi som redan bor och arbetar här anstränger oss. Det handlar snarare om människors nya erfarenheter och värderingar av sina vardagsliv och sin hälsomässiga situation.

Det som partierna i främst Riksdagen under större delen av efterkrigstiden (från 1945) försökt att lösa med politiska analyser och beslut – att minska de växande klyftorna mellan stad och land – kanske en pandemi utan särskilda kvalifikationer kan ordna till utan att vi ens kunnat föreställa oss det.

Pandemin har kanske i första hand visat att vi kan sköta kvalificerade jobb av alla de slag utan att vi finns på ett centralt huvudkontor – eller vanligt kontor – och vara samlade på en enda stor plats. Tack vare den utbyggda bredbankstekniken är det snart möjligt att arbeta i alla typer av bostäder och byggnader oavsett var de ligger. Detta har landsbygdens mänskor sedan lång tid tillbaka sagt vara möjligt och förnuftigt men aldrig tagits på allvar av maktens företrädare i storstäderna.

Många har tack vare det decentraliserade arbetet på hemmaplan undvikit 1-3 timmars pendlingsarbete per dag och fått krafter över till familjeliv, ideell verksamhet m.m. och kanske till och med blivit stressfria. Kontrollen av vardagslivet har genom en effektivare vardag blivit helt möjlig och betydligt bättre än tidigare.

Detta gäller givetvis inte varje individ som kanske är beroende av att vistas på en arbetsplats med många eller fler kollegor. En möjlig utveckling vore att skapa gemensamma arbetsplatser på hemorten så som medarbetare i skilda företag gjorde i Nykvarn utanför Södertälje för några decennier sedan. Man slapp att pendla varje dag och hade arbetskamrater från olika företag att umgås med på en mindre arbetsplats.

Fördelarna med pandemin – trots alla faror och många nackdelar – är att den bl.a. tvingat många av oss att tänka igenom vårt sätt att leva, arbeta, vår konsumtions följder, relationerna mellan vuxna och familjernas barn, drivkrafterna i samhällsutvecklingen och inte minst att även storstaden har nackdelar och landsbygden många oupptäckta fördelar. Jag kommer att återkomma till ämnet under det nya året.

/Ronny Svensson, partipolitiskt oberoende ledarskribent

Tänder till mot mörkret och ljusmyset

”Skulle någon morgon lite vitt ligga kvar på marken är det som en Shakespearetext för det ljustörstande hjärtat”

Mörkret innan vintersolståndet är tamejfan fruktansvärt. Jag vet inte vem av mina förfäder som kom på den den briljanta idén att flytta norrut, mot kyla och leda och kolsvarta vintrar. Men jag vill rikta min skarpa kritik mot vem det än var. Alltså det är ju inte mänskligt. Jag kliver upp på morgonen, eller i ärlighetens namn jag hasar mig ur sängen under mentala hot mot mig själv, och det är svart. Svart som natten. Sen tar jag mig till förvärvet och åter på samma väg när jag ska hemöver är det precis just lika svart igen. Skulle någon morgon lite vitt ligga kvar på marken är det som en Shakespearetext för det ljustörstande hjärtat.

Det är därför det blir så oerhört fel att detta är en tid av tända ljus och myselimys. Missförstå mig rätt – jag älskar att mysa och jag tycker det är bidragande trevligt att tända ljus och att kurra upp sig i soffan. Men så länge som det är dagtid så finns det absolut ingenting i mig som vill sitta i mörkret, även om detta mörker är tillfälligt upplyst av en vacker dansande ljuslåga.

Jag är en nitisk lamptändare på jobbet. Utifrån ett energisparande perspektiv kanske det inte är särskilt klokt, förstås då inte för miljön heller. Men för att man ska överleva den här perioden så behöver man slå på lamporna.

Jag blir dessutom väldigt provocerad av att påtvingas mys. Det är nästan i samma kategori som kramar. Det är svårt att vara en man som inte gillar mys och kramar idag.

Men det är inte sanningen, jag gillar det väldigt mycket, bara det är på mina premisser. Det är något jag lärt unga människor, som är själva nyckeln till att närma sig någon med mys – att det sker på ett sätt så att alla tycker att det är okej. Jag har funderat hur man ska ställa sig till det gällande ljus.

Om det demokratiskt anses vara rätt att ha lite försiktigare belysning och kanske något tänt ljus behöver jag acceptera det då? Hemma? På jobbet? När jag är på något möte någon annanstans? Kan jag hävda att det handlar om hälsa och arbetsmiljö, eller bägge? Lite mer forskning behövs nog innan jag kan helt hävda min rätt. Men tills dess vill jag be er vänligen men bestämt att slå på lampjäveln.

/Kim Larsson, ledarskribent