Sedan slutet av 1800-talet är Siljansbygden ett av landets populäraste turistmål. Men varför just Siljansbygden?
Dalaromantiseringen tog fart i början av 1900-talet. I takt med industrialismens snabba framväxt uppstod en svärmisk längtan efter ett agrart Sverige på väg att försvinna. En rad kulturpersonligheter började svärma för Siljansbygden – som snart blev ett pilgrimsmål för alla som sökte efter en svensk ”urbygd”. I tongivande stockholmskretsar framstod med ens Rättvik som populärare än Paris…
Reklamtexter för sällskapsresor till Siljansbygden vittnar än i dag om hur djupt rotad mytologiseringen är: ”Dalarna är ett av våra mest genuina landskap, som vårdar den svenska kulturen och naturen.” Lovsångerna illustreras bland annat av pastorala idyller, rödmålade timmerstugor, vajande flaggor mot blå sommarhimlar, dräktklädda kullor och kyrkbåtar.
Region Dalarna utgav för några år sedan en broschyr kryddad med Karlfeldt-citat (”Hög rullar älven mellan våra slätter, björkarnas sav ur borrad näver sprutar”) – och därefter öste den offentliganställde skribenten på rejält: ”Ett landskap präglat av lust, vilja och skapandekraft, av frihet och fritänkare. Här finns de storslagna naturupplevelserna sida vid sida om de starka bild- och musikupplevelserna. Långa sommarnätter och Sveriges sydligaste fjällkedja. Röda hus och glittrande sjöar. En fascinerande blandning av myter och sanningar. Du har en spännande resa framför dig. För den som inte har sett Dalarna har inte sett Sverige.”
Dalarna är fortfarande ett av Sveriges främsta turistlandskap, inte minst Siljansbygden. Men hur ”genuin” är denna upphausade trakt? Kanske rentav en av de minst genuina bygderna i Dalarna? En kulissvärld?
I nyutkomna, vackra och fint illustrerade boken ”Gustaf Ankarcrona och bilden av Dalarna som svenskt ideal” (Gidlunds) ges en perspektivrik bild av en av entusiasterna som för hundra år sedan predikade Siljansbygdens lov.
En rad författare belyser åtskilliga aspekter av vad denne hembygdsentusiast och konstnär betytt för Dalaromantiseringen. Hans hem på Holen i Tällberg var, typiskt nog, snarast en hembygdsgård – fylld av urgamla, omoderna föremål.
Men om Ankarcrona och andra konstnärer och storstadsintellektuella i stället fastnat för Venjan? Kanske hade där bildats en konstnärskoloni à la värmländska Racken. Kanske vore det i så fall dit sommarens husvagnskaravaner nu styrde. Och Siljan vore ett område man snarare for förbi. Tog ett dopp och konstaterade att här var ännu en vacker sjö.