Kvinnorna som visade vägen

Det är hisnande att följa kvinnorna som i början av förra seklet kämpade för bland annat rösträtten och jämställdheten i arbetslivet, samtidigt som de faktiskt levde i en tid där kvinnans plats och roll var mycket förutbestämd och begränsande.

Jag plöjde nyss biografin om Elin Wägner, och var under tiden som jag läste också och lyssnade på Ulrika Knutson som skrivit boken, när hon berättade om Wägner, människorna omkring henne och tiden som var då. Lite tidigare i år läste jag om Tora Dahl som var författare men satt fast i könsrollen och inte riktigt fick tillgång till sin kreativitet fullt ut. Författaren Jesper Högström fångar hennes frustration på ett bra sätt, och väver in 1930-talets världshändelser i historien. Det påverkade förstås Tora Dahl och alla runt omkring henne att det startade ett krig i Europa vid den här tiden.

Tidigare har jag också bland annat läst om Ester Blenda Nordström och Hilma af Klint, starka personligheter och kulturarbetare ungefär i samma tidsperiod. Historierna griper tag, det finns ändå en igenkänning och koppling till nutiden, samtidigt som jag också känner stor tacksamhet och ödmjukhet mot de som gick före oss och såg till att vi kvinnor bland annat fick rösträtt för hundra år sedan.

För mig personligen känns det som om jag för första gången i mitt liv, sent omsider, förstår och tar till mig av historien och på riktigt kan förstå världshändelserna. Att följa dessa människoöden är verkligen något helt annat än historielektionerna i skolan där krig och kungar delade in tidsepokerna i både världshistorien och den svenska historien. Bilden av kvinnorna som de som faktiskt bar hela civilsamhället på sina axlar blir mer och mer tydlig.

Jag känner ett starkt sug efter att veta mer, ta del av fler berättelser ur det verkliga livet om kvinnokämparna, suffragetterna och fackföreningseldsjälarna i början av seklet.

Jag har ju också som så många andra följt detta i tv-serierna Vår tid är nu och Fröken Frimans krig. Frågorna hopar sig. Hur vågade de? Hur kommunicerade de med varandra? Var hade de fått sina tankar och idéer ifrån? Så otroligt bildade och driftiga.

Varför fick jag inte veta det här i skolan? Kanske historieundervisningen är annorlunda idag, det måste jag ta reda på! I min nyfikenhet söker jag på högskole- och universitetskurser och hittar EN kurs i ren kvinnohistoria. En sommarkurs på plats i Malmö, ej möjlig att läsa på distans.

Nästa sekel hoppas jag att det skrivs om kvinnor som sett till att rättsväsendet blivit jämställt, att den medicinska forskningen börjat intressera sig mer för att forska även på kvinnors anatomi och att lönerna faktiskt till slut blev jämställda. Tills vidare letar jag fler berättelser om tiden för hundra år sedan. Anna-Karin Palms bok om Selma Lagerlöf blir nog nästa läsprojekt.