Det är mer än två år sedan. Det känns nästan overkligt att tänka på det. Men 1 februari 2020 så klassade regeringen Covid-19 som en samhällsfarlig sjukdom, och nu 1 April 2022 tog man bort klassificeringen. Sjukdomen är förstås inte borta, det vittnar nog mångas sociala medier om med den klassiska bilden på ett positivt antigen-test som vid det här laget känns lika ointressant som när ivriga Facebookanvändare lägger upp bilder på första snön årligen. Vi är liksom mätta oavsett om det är allvarligt.
Återgången till normalitet har ju varit där länge, och jag måste erkänna att jag väldigt snabbt tillät mig själv att vänja mig vid att ha folk bredvid mig på innebandyläktaren, eller flåsandes i nacken på gymmet. Det liksom är det som är det naturliga. I alla fall för mig.
Det är ju en risk att leva, och även om jag inte gillar att öka på den risken där det finns medvetna faror så kan jag ändå tänka mig att leva med risken att bli smittad eller vad det nu än må vara man är rädd för. Livet medför ju en risk.
Det är också en risk att minska ner på samhällets naturliga möten, och att stänga ner sociala sammanhang. Det har forskningen visat, även om det inte alltid är helt entydigt så vet vi, att människor till viss grad mått sämre psykiskt under den här pandemin. Ytterligare en dimension av det dåliga måendet tycks drabba de som dessutom insjuknat. Att ligga på vårdinrättningar under längre perioder gör att vi mår sämre som människor – inte jättekonstigt att förstå kanske.
Frågan är vad vi kommer göra själva åt folkhälsan. Nu är inte gymmet stängt, och dagarna blir längre. Ljuset kommer att gynna oss, kanske på sina platser till och med inspirera oss. Det är väl toppen. Troligtvis behöver vi det både som individer och människor efter dessa två år av pandemilagar, rekommendationer och sociala begränsningar.
Kanske är det ännu viktigare att snöra på sig löparskorna efter att vi suttit inne i ännu större utsträckning än annars. Att ringa den där vännen och boka kafébesöket som har fått vänta, eller att hoppa med det där gänget som spelar på fotboll på vårkvällarna. Folkhälsan är nu återigen helt upp till oss själva!