Som född och uppvuxen i Borlänge och efter att ha levt mina första år på Hushagen så känns det extra spännande att ha möjligheten att få skriva krönikor i Dalabygden.
Att växa upp i en ren bruksmiljö, i fastigheter som ägdes och förvaltades av arbetsgivaren och där bara de som hade sin arbetsplats på Domnarvets järnverk kunde bo, skapade en speciell miljö. Den så kallade ”bruksandan” sågs som något positiv av de flesta som bodde där. Men vissa såg på området med andra ögon och skulle klassa det som utanförskapsområde om de skulle se på det idag.
Ett av mina tidiga minnen, uppväxt med en far som var änkling och gick så kallad tung skiftgång, med dygnet-runt-drift, var att det fanns en social kontroll som bestod av grannar som enligt oss pojkar fanns i varje kasern, som husen kallades. Det var äldre damer som intresserat följde oss pojkar från fönstren och som vi benämnde som ”djungelpatrullen” när de hade koll på våra små bus.
Kasernerna hade inte varmvatten och några badrum var det inte frågan om, så skulle man bli ren fick man gå till företagets badstuga och tvätta sig i stora zinkbaljor. Men först fick man skura ur dem, sedan de använts av Domnarvet arbetare som kom dit efter sitt skift för att tvaga sig. Men det fanns både dusch och bastu och en liten kallbassäng, så när man använt biljetten som delades ut var man både ren och pigg.
Eftersom det inte var många som hade tillgång till fordon fanns det näringsidkare som rörde sig i området. Jag fick tidigt lära mig att använda den jordkällare som fanns i anslutning till varje kasern. En stor tilldragelse för vuxna och barn var när källaren skulle få påfyllning av potatis. Den levererades av Buller Sven – en närmast mytisk person från Gustafs.
En nästan lika stor händelse var när bryggarbilen kom för att leverera svagdricka och läsk. De boende kom då ut för att få sina beställningar som lastades av förarna med vighet och styrka. I bästa fall kunde man som barn också få smaka på en sockerdricka i hemmet när bland annat Hönsarvsbryggeriet var på besök.
Men den största tilldragelsen var ändå när Duvnäsbagaren kom med den vita skåpvagnen. De populära jojobullarna köptes och åts med förtjusning av alla.
När jag nu hunnit bli 70 år och sitter i pensionärskuvös i Forssa, som ligger nästgårds till Hushagen, så kommer tankarna tillbaka och jag funderar kring vilken utveckling det har varit. Idag kommer ingen Buller Sven och levererar potatis, fikabrödet inköps i våra köpcentrum bakade av bagerier långt ifrån Borlänge och läsken bärs hem i stora plastflaskor, men inte från något lokalt bryggeri.
Om utvecklingen beror på att bilen blivit allmän egendom och att de flesta kan ta sig till de stora köpcentrum och som nu omger de flesta städer, eller om det inte lönar sig att köra ut varor, det kan jag inte svara på. Men en viss upptrappning av hemkörning av varor har det blivit, dock som en konsekvens av en pandemi.
Men nu kan jag i alla fall avnjuta ett varmt bad i min lägenhet efter att ha skrivit min första krönika för Dalabygden.