I min förra ledare i början av året (4 januari) förordade jag att man vid olika kriser – t.ex. nedläggningar av lokala företag – borde samarbeta brett i den aktuella orten eller kommunen för att få fram en bra lösning. Att sitta och vänta på snabb och framtidsinriktad statlig hjälp är ofta att vänta förgäves – åtminstone på landsbygden.
Särskilt på landsbygden har vi dock under senare decennier på flera platser i landet sett utmärkta exempel på lokal dådkraft. Arvika i Värmland och Norberg i Västmanland har fortfarande mycket att lära ut. I Arvika med tobakstillverkning redan under 1800-talets första år lade Svenska Tobaks AB ned tillverkningen av bl.a. piptobak 1997. 115 anställda blev utan jobb i en fabrik med det stolta namnet The House of Borkum Riff.
Det som hände på kort tid var att Westra Wermlands Sparbank, Arvika kommun, lokala fack och privata småföretag kom överens om att vända nedläggningen till något positivt. På kort tid byggde man upp ett näringslivscentrum i de tomma lokalerna där man nu har en sjudande verksamhet inriktad mot framtiden. Där finns idag ett kontorshotell med 40 småföretag, yrkeshögskola, vuxenutbildning, högskola, uppdragsutbildning, konferenscentrum – en mötesplats för alla!
I Norberg, som är en gruvort med gruvbrytning t.o.m. före hyttägaren och upprorsmannen Engelbrekts tid, förlorade man nästan 300 jobb när Spännarhyttans smältverk lades ned 1981. Chocken hos lokalbefolkningen var stor och omtumlande.
Efter kort tid beslöt emellertid kommunen, facken, andra lokala organisationer, några forskare och småföretag på plats att inte ge upp utan bygga upp ett nytt näringsliv. Bruksföretaget gav ekonomiskt stöd och efter hand som arbetet gav resultat kom staten, även i fallet Arvika, med olika stödinsatser.
Dessa fall är inte unika men tillhör de mest framgångsrika på landsbygden och visar hur man med lokala resurser och en stor mängd engagerade och kunniga invånare kan vända en kris till en framgång!
Jag och säkert många med mig ser dessa initiativ som en modell för Sverige, särskilt utanför storstäderna. Vi måste använda de resurser vi har i vår närhet och göra oss mindre sårbara. Det är inte alltid hjälpen kommer utifrån när vi som bäst behöver den!