Det är uppror i Älvdalen, flera skolor hotas av nedläggning inom några år. Anledningen är som i så många andra mindre kommuner, att det föds för få barn och att det flyttar in för få innevånare.
Enligt SCB föddes det totalt 45 barn i Älvdalens kommun 2024, det är cirka elva barn i varje klass i kommunens skolor. Framtiden för byskolorna ser inte ljus ut.
I de olika lokala Facebookgrupperna är föräldrar och andra bybor arga, den ena efter den andra skriver elaka kommentarer, men det handlar inte så mycket om besvikelsen över det fakta att det faktiskt finns ett för litet elevunderlag, utan om kommunens politiker. Politiker som tycks ska stänga skolor på grund av egen vinning, om politiker som inte ser till kommunens bästa.
Jag har svårt att tro att någon politiker i Älvdalens kommun själva skulle vinna på att stänga byskolor, eller egentligen vill det. Men i slutänden handlar det om pengar, pengar som inte finns på grund att det bor för få människor i kommunen. Och kanske är det här ett resultat av att vi i decennier pratat om att det inte finns någon framtid i kommunen, att det inte är helt okej att välja att bo kvar. Kanske är det också ett resultat på att man satsat mer på kampanjer för att få fler att flytta till kommunen, än på att skapa livskraftiga byar att vilja flytta till, eller än mer – stanna kvar i.
Jag tror att vi måste vända trenden, att hemma runt köksborden prata med barnen om alla fördelar med att bo i kommunen, om att det visst finns en framtid här. Jag tror också att fler måste engagera sig ideellt, så att det finns aktiviteter att göra på fritiden, som gör att våra barn får en bra uppväxt. Och jag hoppas att det här bli en läxa till våra politiker, att de inför nästa val har konkreta planer för hur de vill utveckla kommunen och inte avveckla. Jag vill se satsningar i alla byar som skapar mer liv och trivsel. Om vi börjar där, med att göra de som bor i kommunen riktigt nöjda. Då kommer fler att vilja flytta in, kommuninnevånarna är nämligen de absolut bästa ambassadörerna.
Men hatdrevet som pågår mot kommunens politiker är illa, det skrämmer. Världen är redan tillräckligt kall. Tänk om Älvdalens kommun kunde gå mot strömmen och ha en stark vi-känsla, en vi-känsla där man talar gott om varandra och hjälps åt. Då kanske även alla åsiktsmaskiner på Facebook hade modet att också bli politiker, och vara med och påverka och tillsammans skapa en kommun som växer, som fler trivs i.
Det finns många goda krafter, många eldsjälar och politiker som faktiskt vill kommunens bästa. Och tillsammans är den enda vägen framåt, jag ser fram emot valåret nästa år där jag hoppas att byautveckling får stå högst på agendan, för barnens skull.
BILDTEXT: Hannah Risander har skrivit en krönika om byskolorna i Älvdalen. Foto: Tobbe Nilsson