Det här med att ha favoritlag inom sportens värld kan vara krävande.
Fråga min kompis.
Han har den här säsongen verkligen pendlat mellan hopp och förtvivlan, innan hans Leksand landade in ”ingemansland”.
Inför säsongen fanns en framåtlutad, men ändå klädsam, optimism kring dalalagets prestationer i högsta hockeyligan.
Efter insatsen mot Frölunda i kvartsfinalen förra säsongen var jag böjd att hålla med. Visst, någon riktigt stark spelare hade lämnat, men han presenterade ändå argument för en liknande säsong resultatmässigt.
När träningsmatcherna var spelade dansade hans intryck från storsegern mot Linköping samba med tungspetsen. Han bubblade av tillförsikt.
Efter premiären mot Frölunda på bortaplan var det inte lika muntert.
”En tillfällighet, det blir helt annat nästa match…”
Så löd analysen.
Men 1-5 mot Frölunda följdes upp av 1-5 mot Luleå. Han hittade få glädjeämnen, insatserna var bleka och humöret i botten.
”Det här kan bli kval framåt våren”, suckade han när vi sågs.
Efter den tredje matchen i grundserien, när Leksand besegrat Rögle med 4-1, då fanns livsgnistan där igen.
Sedan följde fyra raka förluster, två segrar, en förlust och sedan ett par segrar igen. Så fort han kom till ”vattenytan” förlorade Leksand igen och min kompis blev låg.
Jag frågade honom: ”Är det rimligt att må så här dåligt beroende på ett hockeylags resultat?” Han svarade: ”Nej, men det går inte att hejda”.
Redan i slutet av november började den stora ångesten, för att inte kalla det depressionen, att smyga sig på. Leksand föll allt djupare i tabellen och vid något tillfälle var det negativa kvalstrecket riktigt hotande.
Min kompis var ständigt blek när vi sågs, energinivån var låg, initiativförmågan frånvarande, apatin nära. Kommunikationen gällde hela tiden Leksand, frågorna var många: ”Vad händer? Varför spelar dom inte bättre, Kommer Leksand att klara det här?”
Efter en bra period under februari, med 19 poäng av 24 möjliga, började han tina upp. Det gick att skönja ett leende då och då. Det gråa ansiktet hade rosor på kind emellanåt.
Efter segern mot Skellefteå med 2-0 den 27 februari var kvalspöket borta.
”Nu siktar vi på topp 6”, meddelade han stolt.
Sedan kom fem raka förluster för Leksand i avslutningen av grundserien. Säsongen var över. En given slutspelsplats gick om intet.
Min kamrat har inte hörts av sedan dess.
Att vara supporter till Leksand är verkligen en berg- och dalbana.
Dom flesta vet det när säsongen startar. Ändå kommer det som en käftsmäll varje gång.