Ibland undrar jag om jag är född på en annan planet eller i fel tidsålder.
Det kan kännas så ibland när man numera ska handla och beställa på nätet istället för att besöka en affär eller restaurang, självscanna varor istället för att betala i kassan, betala parkering med hjälp av alla möjliga och omöjliga appar osv.
Självklart finns det väl fördelar, men…
För en tid sen skulle jag äta lunch på ett snabbmatställe på stan tillsammans med min far och dotter. Det händer inte ofta.
Min far och dotter tog plats vid ett bord och skulle vänta under tiden som jag beställde mat. Vi visste precis vad vi ville äta och det var ju smidigt. Nu var det bara själva beställningen kvar.
Jag såg att flera andra stod vid digitala skärmar vid ingången och gjorde sina matbeställningar och jag tänkte: ”Äsch, jag kan väl också vara lite ”wild and crazy” och beställa så.” Klarar andra det så klarar väl jag?!
Jag gick till en skärm och började navigera bland alla valmöjligheter som fanns på displayen, scrollade ner, duttade på flera ställen på skärmen och tryckte mig fram till vad vi ville äta.
Det fanns många olika menyer med tillval på såser och olika dipar, drycker och efterrätter. Jag tryckte så världsvant jag bara kunde som nybörjare bland alla dessa valmöjligheter, men när jag var nöjd och skulle jag betala, hittade jag vare sig symbol eller knapp för att göra klar beställningen.
Jag försökte navigera över hela skärmen, men utan resultat. Jag tryckte på någon pil eller nåt och lyckades hamna där jag startade. Suck!
Det var bara att göra om beställningen. Jag började om från början; valde mat, tillbehör och dricka för oss tre.
Den här gången kunde det väl ändå inte bli fel, men det kunde det visst.
Jag hittade inte var jag skulle trycka för att betala kalaset. Efter ytterligare ett försök gav jag upp och tänkte bege mig till den bemannade kassan istället.
Just då fick jag syn på två unga tjejer som stod alldeles i närheten. Kanske någon av dem kunde hjälpa mig? Visst, en av tjejerna var snäll och kom fram. Jag började matbeställningsproceduren igen och visade tjejen hur jag hade tänkt.
Det är bara den lilla detaljen med betalningen kvar.
Tjejen visste precis hur man skulle göra. Hon förklarade och hjälpte. Tjejens kompis kände nog att hon väntat tillräckligt länge nu och frågade sin väninna om hon inte var färdig snart.
– Vänta lite svarade hon. Jag ska bara hjälpa damen först.
Damen, tänkte jag. Är det någon dam också som behöver hjälp med betalningen?
Jag vänder mig om för att kolla, men den där stod ingen dam. Där stod ingen överhuvudtaget.
Konstigt, tänkte jag, men så slog det mig i samma stund att damen, som hon pratar om. Kan det? Nej, hon måste skämta? Hon menar väl ändå inte mig?!
– Damen! sa jag. Du ser väl att jag är en TJEJ?!
Den unga tjejen såg förskräckt ut och ursäktade sig. Jag skrattar och sa att jag bara skojade med henne och tackade så mycket för hjälpen.
Nästa gång kommer jag gå till den bemannade kassan direkt. För allas bästa!