I Älvdalen är hon något av en ikon, riksspelmannen Verf Lena Egardt. Vi är mer vana vid att se henne med en fiol i handen än utan, och i 43 år har hon lärt inte mindre än 450 elever att spela fiol. För Dalabygden berättar den nyblivna pensionären om livet med musiken.
Lästips:
Snön yr utanför köksfönstret hemma hos Lena och maken Peter. Men det är inte vid köksbordet hon spenderar sina dagar som pensionär, hon skrattar och undrar hur hon ens haft tid att jobba. Musiken är fortfarande en stor del av Lenas liv, även om hon fått mer tid både hemma och med de sex barnbarnen nu.
– Jag gick i pension i september efter 43 år som fiollärare på musikskolan i Älvdalen. Jag är inte trött på att undervisa men man känner inte att man har samma energi som man hade för 30 år sedan.
– Jag är så glad över att Grammas Linda Axelsson tar över efter mig som fiollärare. Henne har jag haft som elev en gång i tiden. Musikskolan har funnits i 66 år och på den tiden har vi varit tre fiollärare. När jag tänker tillbaka så har det varit fantastiskt och jag har aldrig haft någon längtan efter att byta bransch. Man har ju ändå gjort nytta, säger Lena.
Så började allt
Att Lena inte skulle ha samma energi som för 30 år sedan är inget som märks. Hon berättar lustfyllt om alla minnen samtidigt som telefonen går varm. Det är en populär fiolspelare som vi har hamnat hos, men precis som för många andra så var det med blockflöjt i handen som allt började.
– Det har alltid funnits musik i mitt föräldrahem. Min äldre bror spelade fiol och min pappa Karl-Erik sjöng och spelade gitarr. Han var också med i flera körer och spelade i bandet Gunnars Trio.
Lena började själv gå i musikskolan i årskurs tre.
– Jag började med blockflöjt. På den tiden skulle man ha spelat blockflöjt i två år för att få spela ett annat instrument. Men det var då jag lärde mig grunder i noter och rytmer. Men sen fick jag en fiol av min morfars bror Oskar och då började jag spela fiol, berättar Lena.
Tillsammans med Willemark
Lenas första band hade hon tillsammans med Lena Willemark i tioårsåldern.
– Vi hette Lena & Lena och sjöng och kompade oss själva på gitarr. Vi uppträdde en del. I tonåren blev det spelmanslaget och jag fick lära mig folkmusik. Då fanns inga kurser utan man fick lära sig av de äldre spelmännen. Jag har spelat med några som är födda på 1800-talet och det är något jag värdesätter mycket idag, säger Lena.
Älwdalingarna
Folkmusiktraditionen föddes i Älvdalen i slutet av 1700-talet och är något som lever kvar än idag. Lena beskriver Ragnar Forslund som en betydelsefull person för folkmusiken i modern tid.
– Ragnar har gjort så många insatser att det inte går att förstå. Han har gjort så mycket för musik- och kulturlivet i Älvdalen. I mitten av 70-talet kom jag med i Ragnars låt- och visgrupp Älwdalingarna som funnits i olika konstellationer genom åren. Det var otroligt utvecklande och vi hade många spelningar på olika scener och även i radio och TV.
”Kom hem Lena”
Efter att Lena gått på musikhögskolan i Stockholm tillsammans med Lena Willemark ringde musikledaren Britta Nilsson och bad Lena komma hem för att bli fiollärare på musikskolan, och så fick det bli.
– Det har hänt så mycket under dessa år, och jag minns dem med både tacksamhet och glädje. Jag har under årens lopp undervisat i gitarr, sång, blockflöjt och även haft musik i klass men stråkinstrumenten har varit mitt huvudsakliga jobb. Jag har räknat ut att jag haft cirka 450 stråkelever. Det är många generationer jag har skolat.
1978 blev Lena riksspelman och det var under en spelmansstämma på Skansen som Benny Andersson fick upp ögonen för Lena.
– Det var en stor spelmansstämma på Skansen i Stockholm 2010 och jag och några andra kvinnliga riksspelmän deltog och Benny Andersson fick upp ögonen för oss. På hans initiativ samlades vi i hans studio på Skeppsholmen och spelade in skivan Randig kjortel som kom ut 2016. Benny är också med och spelar på några av låtarna. Gruppen Systerpolskan bildades och vi håller fortfarande på.
Inspiration för att skapa mer
Lena har fortfarande mycket att ge, och även som pensionär är hon ute och spelar mycket. Och nu hoppas hon att hon ska få inspiration för att skapa ny musik.
– Det brukar komma till mig när jag gör saker. En gång gjorde jag en schottis när jag dammsög. Jag kan inte bestämma mig för att sätta mig ner och skapa. Det måste komma till mig och jag hoppas på ny inspiration snart.
Förutom musiken så är det Älvdalen och älvdalskan som ligger Lenas hjärta närmast, och vi ser fram emot att lyssna på nya verk av en av Älvdalen, genom tiderna viktigaste musikikoner.