En felvänd dag med Kulltåget

Klockan ringer kl: 04.30. Kanske lite väl tidigt, men jag och dottern ska med Kulltåget till Stockholm. Innan dess ska matsäck fixas, håret tvättas och det som tar längst tid: sätta på sig Rättvikskläderna. Allt ska sitta rätt.

Kvällen före ströks astrasu (den tunna vita sjalen), kvalarna till handlederna och blusarna. Allt är förberett. Nu kan inget gå fel. Jag märker det först vid avfärd: spännet till broschen är inte det vanliga. Jag råkade ta fel brosch när jag hämtade Rättvikskläderna. Hur sätter jag ihop sjalen med den här? Jag provar. Nej, det går inte och vi måste hinna till tåget.

Jag viker ihop sjalen och lägger den och broschen i ryggsäcken. Hoppas att någon på tåget kan hjälpa mig. Man kan ju inte gå utan sjal. Jag kollar packningen; två paraplyer, regnponcho, gympaskor (om man måste byta) + extraväska med matsäcken. Allt är med!

Vi träffar bekanta redan på stationen. En har Leksandsdräkt med en näpen kont på ryggen, en annan har Moradräkt, som hon själv sytt. Tåget kommer. Många ombord är sockenklädda. En bekant kommer och hälsar och då jag ser…hon har en likadan brosch som jag. Kan hon visa mig hur broschspännet funkar?

Det kan hon. Hon visar. Sen får jag prova själv och vips har jag astrasu på plats om halsen. Nu kan inget gå fel.

Tågbyte i Borlänge. På perrongen vimlar det av sockenklädda kullor och några masar. Ett tåg med så många muntra och färgglada resenärer har väl aldrig skådats på väg till Stockholm. Vi äter matsäcken, pratar med kända och okända. Vi känns som en enda stor familj.

Äntligen framme! Min syster i Rättviksdräkt och våra föräldrar möter upp. Vi samlas utanför Centralstationen. En härlig syn. Ett myller av dräkter.

Min ryggsäck är blytung, men det gör inget. Vi börjar tåga i en lång rad. Det är så fint och jag känner mig så stolt. Jag lägger märke till detaljerna på dräkterna, väskorna och korgarna. Folk har verkligen engagerat sig. Kungsträdgården är vårt slutmål med gruppfotografering.

Resultatet blir en bild med ungefär 150 personer, skulle jag tro. Efteråt börjar äventyret. Folk stoppar oss redan i Kungsträdgården och vill fota. De är nyfikna på våra dräkter och vad vi gör i Stockholm.

Det är för nöjes skull, men mina tankar går till dalfolket som förr vandrade till Stockholm för att arbeta. I Gamla stan kommer turister från världens alla hörn som vill bli fotade tillsammans med mig, min dotter och syster i dräkt.

Många hejdar oss längs vägen och säger vänliga ord eller vill berätta: en mamma och hennes dotter, en man på en uteservering vill berätta om sin skoltid i Dalarna. En tjej berättar om sina föräldrars sommarstuga i Rättvik. En man som deltar i ett fototävling vill ta en bild.

Många verkar ha en anknytning till Dalarna. Jag har aldrig varit med om en sådan uppmärksamhet. Jag känner mig som en riktig kändis.

Väl tillbaka i Leksand på kvällen. Jag och dottern tar en selfie och förevigar dagen. Det är först då jag märker det… Dagen då jag blev fotograferad som mest i livet…tillbringade jag med en felvänd astrasu!