Att skriva för att överleva

”Mina tårar blir bläck på ett papper
All min gråt fyller upp varje rad
Jag känner jag kan börja andas
Jag får luft från mitt oskrivna blad”

Att skriva kan verkligen ha en läkande kraft. Jag började mitt skrivande på svenska för 18 år sedan. Visst hade jag skrivit innan dess; poptexter och låtar till Arvingarna, Brolle JR samt text till någon popbandstävling som vi deltog i med vårt band Partypolarna.

Men det här var något annat. Nu var jag bokstavligen tvungen att skriva för att överleva. Det var så det kändes när jag satt där med pennan i min hand och ett tomt papper framför mig. Att det senare skulle bli en visa som ledde till att jag, några år senare, startade en visfestival i Malungsfors hade jag inte en aning om. Bara att jag var tvungen att skriva. 

Min fru och jag hade några månader tidigare förlorat vår förstfödde son Jonathan. Jonathan fick leva i fyra dagar och dog efter en dramatisk förlossning. Jag minns, nu med tårar i ögonen, alla drömmar som vi hade byggt upp. Barnsängen som stod beredd att ta emot vårt nyfödda under. Den gamla prästgården som vi några månader tidigare hade köpt och där Jonathan nu ligger begravd.

Jag minns att Jenny gjorde en otroligt fin minnesbok i något som kallades scrapbooking. Där hade hon satt in de få men fina bilder vi hade kvar av Jonathan. Detta blandat med fina, målande texter där Jonathan själv ”berättade” om sin korta, men kärleksfulla resa hit till oss. Jag kunde märka vilken läkande kraft som fanns i skrivandet för Jenny. Jag visste att hon kunde skriva men det här var något annat, något som grep tag och verkligen betydde något.

Det ville jag också göra så jag satt där precis som jag sitter här idag med ett tomt oskrivet blad. Och så började jag skriva, och som jag skrev… Det var som att jag hade kopplat upp mig till någon universal kraft, någon server som satt där och väntade med de ord som jag behövde. Jag skrev om Jonathan, min farfar Sigvard, jag blandade in de ord som vår präst sa när vi sänkte ner Jonathan i graven.

”En dröm kan väcka oss till liv igen, den ger oss svar på all vår längtan. En dröm som gör att vi två möts igen, fast tiden redan korsat våran väg”

De blev en visa som kom att heta ”Farfars sång” då den handlade både om min stora förebild, farfar Sigvard och min älskade Jonathan. Någon slags förhoppning att dom någonstans nu hade träffats och väntade tills det var dags för mig att nå det välbesjungna Samarkand. Mitt skrivande var verkligen en hjälp i mitt sorgearbete. Det gjorde mig dessutom mindre rädd för att dö. En rädsla som under mina barn- och ungdomsår med jämna mellanrum dykt upp som en oönskad och skrämmande reskamrat.

Jag kunde nu, med hjälp av mitt skrivande, måla upp en värld där Jonathan ändå fanns med oss på något sätt. Det fanns verkligen en läkande kraft, just som jag sett den i Jennys skrivande. Det är något som jag känner även i dag.

Skrivandet har sedan dess tagit mig igenom en pandemi, med psykisk ohälsa som följd. Men även hjälpt mig uppskatta och beskriva min kärlek till Jenny och våra två döttrar Kajsa och Julia, Jonathans syskon.

”I varje vackert ögonblick
Finns dagarna vi aldrig fick
Du fick ett liv fast det blev kort, vi två va av samma sort
Du kommer aldrig glömmas bort”

Jag kan tänka ibland att vi fått orden för att vi ska klara av att leva. Orden och skrivandet finns där för att vi ska kunna dela med oss, förstå det ofattbara samt minnas de som inte längre finns med oss.

Skrivandet har gett mig otroligt många minnen samt möten med människor jag inte annars skulle ha träffat. Jag har fått ta del av historier hämtade ur andras liv där de berättar att mina ord haft betydelse i deras sorgearbete, och att de känt igen sig i mina ord. Mina sånger har spelats på både bröllop, dop och begravningar där mina texter har varit en del av glädje och sorg.

Vi brukar säga att ”det fanns ingen mening med att Jonathan dog men det fanns en mening i att han levde”. Och som han levde! Och han lever vidare än idag, framför allt hos oss där det inte går en dag utan vi kikar ner mot Jonathans hjärtformade gravsten. Men han finns även kvar i våra tankar och texter som gjort att vi orkat med dom här åren utan honom.

Jonathan finns även med mig i många texter som jag skriver idag. Jag minns ett speciellt tillfälle från förra sommaren när vi besökte några goda vänner i Halmstad, som mist sin dotter som, liksom Jonathan, låg begravd ”ett stenkast” från familjens vackra trädgård där vi satt och fikade under det utblommade körsbärsträdet. Jag minns hur jag satte mig där och skrev visan ”Ett stenkast från vår trädgård”.

”Ett stenkast från vår trädgård när solen sänker sig,  
Jag undrar hur du har det och om du saknar mig.
Körsbärsträdets blommor har stilla blommat ut.
Som timmarna vi lever till sist en dag tar slut.”

Så jag ångrar inte en sekund den där dagen för 18 år sedan, när jag satte mig med mitt oskrivna blad för att på något vis försöka sätt ord på de känslor jag hade.

Jag har sedan dess skrivit ett hundratal visor och dikter, över 300 dansbandstexter samt ytterligare ett hundratal poptexter. Och nu har jag skrivit min första krönika…

”Mina tårar blev bläck på ett papper
All min gråt fyllde upp varje rad
Det var du som gav livet en mening
Du har fyllt upp mitt oskrivna blad”