Att förlora en del av sig själv

Ja, hur är det egentligen att förlora en del av sig själv? Jag tänker inte på en kroppsdel. Men det kanske känns lika ont fysiskt. Något som inte riktigt går att förklara på ett pedagogiskt sätt. Att förlora en del av hjärtat, eller en del av känslosystemet. Så känns det, typ. Fast värre.

En person som betytt så mycket under hela mitt liv. En person som sett mig växa upp. En person som står mig så nära. Som är en del av mig. Och nu finns du inte längre här, vår ängel.

När mina fingrar knappar på tangenterna och jag kan läsa orden jag precis skrivit. Så vill jag inte tro att det är mig själv jag skriver om. På samma sätt som det känns så verkligt, känns det så overkligt. Hur vänjer man sig med att ha en inkomplett kropp och själ? En del av en som är borta och inte kommer tillbaka.

När vi sitter där alla samlade, den där höstdagen. Och mina öron får höra något jag aldrig trott jag skulle få höra någonsin i mitt liv. När beskedet kom. Jag hör vad de säger. Men det kan inte vara sant. Jag tror dem inte.

– Nej, men det går ju inte. Allt kommer bli bra. Det här kommer du klara. Säger jag, och jag har nog aldrig varit mer säker på något annat i mitt liv. Det är klart du fixar det här. Du fixar ju allt.

För vi trodde på dig in i dina sista andetag. Du, som alltid varit frisk och stark. Du som har en sådan tunn journal att man trodde du var inflyttad för den var så svår att hitta. Du som är så ung. Du som bara hade pausat för halvlek. Och inte fick fortsätta resten av matchen. Du som hade så mycket kvar att uppleva.

Men jag vill inte skriva i dåtid. För jag kan fortfarande känna dig. För mig lever du fortfarande, älskade ängel. Men på ett annat sätt.

Man brukar höra att ”allt händer för en anledning”. Men jag vet inte om jag längre tror på det ordspråket. Istället intar sig ”tänk-om-tankarna”. Tänk om man hade följt upp det man inte var helt säker på vad det var. Istället för att anta att det inte var något. Du var ju så ung, frisk och hälsosam. Tänk om.

Men det lönar sig inte att tänka så. Jag vet att det är många som gått igenom det här. Att förlora någon man älskar och någon som stått en så oerhört nära. Inga ord kan trösta det.

Det finns så mycket jag vill säga, till dig vår ängel och till alla som lyssnar. Och jag kommer fortsätta prata. Om dig. För dig.

Allt gick så fort. Det känns som en tornado svept förbi och med dess virvelvindar vänt hela livet upp och ned. Tänk att man har en bild framför sig, hur man tänker att framtiden ska vara. Allt man tar för givet. Det känns som att den bilden krossats. Och nu sitter jag med alla krossade bitar i mina händer. Hur ska jag laga det här? Går det ens?

Jag vet hur viktigt det är att inte ta något för givet. Att vara här och nu. Närvarande. Jag vet allt det. Och för mig är det så viktigt. Men jag förstod nog inte hur det faktiskt kändes att bli av med allt. Utan att förstå.

Jag vet vad som hänt. Men jag förstår inte. Det är som att jag försöker trycka in det i mitt huvud. Men det är lite som att försöka trycka två magneter med samma poler mot varandra. Det går inte. Kommer jag någonsin att förstå? Jag känner att inget jag skriver ger dig rättvisa. För du var allt och lite till.

Du levde för oss, och nu ska vi leva för dig. Älskade ängel.