Tanten i Gulan och statsministern

Det var nog när jag läste att en av mina tidigare kollegor som jag arbetat med i en arbetsmiljöutredning blivit Reverend inom lutheranska kyrka i USA som jag insåg att jag i mitt liv har träffat många intressanta människor i de mest skilda sammanhang.

Att tacka ja till olika uppdrag eller jobb kan vara obehagligt när ens egen komfortzon finns inom armslängds avstånd från nattduksbordet. Samtidigt finns det hos var och en av oss en glädje över att bli tillfrågad av en kamrat eller kollega om man kan tänka sig att hjälpa till i en förening eller i ett uppdrag.

Jag har ända sedan barndomen alltid haft lätt för att tacka ja till olika uppdrag. Det första uppdraget jag kommer ihåg var från tanten i fönstret ovanför där jag bodde. Lite vanvördigt kallade vi henne och andra damer på Hushagen där vi bodde för djungelpatrullen. Orsaken var att de samtidigt som de var den tidens bevakningskameror, fungerade som ett socialt kitt.

Ibland kunde tanten be mig gå till Gulan som kiosken hette och köpa en tidning. Att tacka nej till det uppdraget fanns inte på kartan oavsett väder. Det fanns ju också en liten uppdragspeng som räckte till godis.

Lite senare i livet när jag jobbat några år kom frågor om jag kunde tänka mig att ta olika uppdrag inom den fackliga världen. Min vana trogen tackade jag ja. Om det var för att jag kom ihåg godiset som var belöningen efter promenaden till Gulan, eller för att jag fick möjligheten att utmana mig själv, ska jag låta vara osagt.

Men att jag har tackat ja till saker utanför min bekvämlighetszon har gett mig möjligheter att träffa personer som jag inte skulle ha fått prata med om jag tackat nej istället.

Lunch med statsministrar, en utrikesminister och en turné med en socialförsäkringsminister är exempel på det. Men det är i utmaningar tillsammans med kollegor som jag har förstått på djupet hur andra har hanterat livets svårigheter, och jag har lärt mig massvis av det.

Förmånen att få träffa människor med olika bakgrund är värt så mycket mer, än att värna om den egna tryggheten.

Jag önskar att vi alla kunde se de vi möter i olika sammanhang som en möjlighet att lära oss något nytt. Att se de som har gjort helt andra livsresor än vi själva, som en möjlighet till kunskap. För mig som blev uppväxt i ett arbetarhem med grannar där de allra flesta hade lika jobb och likadan uppväxt, hade jag önskat att jag hade släppt nattduksbordet mycket tidigare.

De flesta av oss har jobb där vi möter andra människor, ibland kollegor, ibland kunder och ibland interagerar vi med de som behöver vårt stöd och hjälp. Ibland måste vi dock ta svåra beslut som påverkar en annan människas liv.

Gemensamt är att vi alla förr eller senare kommer i situationer där vi önskat att vi hade mer erfarenhet av att ha lyssnat på de personer som hade svar på lösningar som vi hade behövt. Att vara nyfiken och tacka ja till intressanta uppdrag, även om känslan är olust eller till och med rädsla, kan utveckla dig själv. Och så kan det ge dig möjligheten att få smaka den där goda karamellen som damen i fönstret betalade för, när jag gjorde henne en tjänst.